Början och slut i moll

Det började i moll för precis ett år sedan. Det slutar i moll i dag. Nu vet jag vad det innebär att ha en blogg. Nu har jag bloggat i precis ett år. Ett surt och sorgligt år. Ett år med glädjeämnen och lyckorus men med en hel del tungt sinne. Kanske blir det bättre. Förhoppningsvis blir det bättre. Eller så är det just detta som är livet.

Solen skiner över takåsarna i Sundbyberg. Det är en djupblå hösthimmel utanför. Två plusgrader. Det är tidig söndagsmorgon efter en jättetrevlig kväll hos goda vänner.

För ett år sedan var jag inne i en av de hittills tyngsta perioderna i mitt liv. Nu är jag inne i det som kanske är 50-års krisen. Glada dagar, deppiga dagar. Ensamma dagar. Trötta dagar. Desillusionerade dagar. Dagar fulla av besvikelse. Dagar fulla av motgångar. Dagar då jag blir missförstådd. Dagar då jag ger upp och sluter mig inom mig själv. Dagar då jag vill annat. Dagar då jag saknar. Dagar då jag önskar att jag kunde få något tillbaka. Dagar då jag hatar mig själv för att jag är så otillräcklig. Dagar då jag skäms över mitt inre gnäll, min inre ömkan och min vilja att bli älskad och uppskattad.

Men alla dessa dagar älskar jag ändå familjen, boendet, jobbet och vännerna. Jag njuter av ljusglimtarna, av skratten, av orten där vi bor, av alla trevliga after works, av goda böcker, av mysiga middagar med vänner, av vetskapen om att en liten kusin är på väg, av alla förestående resor, av livet i detta nu.

Ja, det är nog detta som kallas livet.

Visserligen litet i moll men med gnistan kvar där under.
Sätter jag punkt.

Sätter på mig leendet

Det är ingen bra dag. Efter ännu en hektisk vecka såg jag fram emot lördagen men av någon anledning blev jag melankolisk och tillplattad.

Det är ingen bra dag. De jag hade att prata med om viktiga och svåra saker finns inte längre. Men nu sätter jag på mig klänningen och leendet och genomför middag hos goda vänner.

Energi gav dränering

I går var jag så pigg, så lätt till sinnes och njöt så mycket av höstvädret och livet. Jag inledde dagen med stavgång - det var länge sedan - och jobbade sedan stora delar av dagen. Maken och jag var och fikade en sväng på eftermiddagen och sedan var bägge sönerna hemma på middag och Bingolotto - vi spelar ju upp pappas lotter. Pappa verkar ha det bra i solen. Vi får korta rapporter medelst sociala medier och sms.

Och i morse vaknade jag ändå trött. Dagen dränerade mig fullständigt. Det var så många små detaljer som skulle fungera, flera möten, hämtning av ett minneskort, presentinköp, budgetplanering, korrekturläsning och allt annat. Klockan närmar sig nio och jag jobbar fortfarande. Sitter och laddar ner material till layoutaren, så att hon ska kunna komma igång. Det blir en extremt tjock tidning, nästan dubbelt så många sidor som brukligt är.

I lördags var vi på en fantastiskt roligt fotbollsmatch, AIK-Gais som AIK vann efter mycket vackert och enkelt spel. Nu planerar jag och ett par av ungdomarna en roadtrip till Helsingborg då vi ska uppvakta och hylla spelarna för en bra säsong - i bästa fall kommer vi tvåa och i sämsta fall trea.

Efter matchen var bror och svägerska och barn med oss och åt libanesisk enkel mat innan vi avrundade hemma hos oss.

Hemmavarande sonen är lätt-irriterad för närvarande. Han har mycket omkring sig. Förutom nytt extrajobb på Espresso House har han och klasskamrater startat ett företag inom ramen för Ungt Företagande. Jag känner att han tycker att jag är jobbig, töntig och disträ. Han har förmodligen helt rätt. Disträ vet jag - när jag har så här mycket att göra kastar jag socialt ur mig frågor men glömmer att lyssna på svaren. Jobbig och töntig stämmer säkert också. Det stämmer ju liksom helt överens med min egen självbild och självkänsla. Jag kan känna samma sak i kombination med prestationsångest i relation med andra - att jag borde väga mina ord bättre, att jag borde vara intellektuellare, att jag borde fördjupa diskussionerna och att jag skulle ta mig själv på litet mindre allvar.

Sonen tycker att vi lägger oss i när vi ställer frågor, fast vi egentligen bara är intresserade och det i min värld ingår i normalt socialt beteende att vara intresserad och nyfiken. Det skulle ju vara riktigt trist om ingen någonsin bryr sig om att fråga om hur saker och ting är. Det finns sådana omkring mig också; som bara pratar om sig själva och aldrig frågar hur det är med mig eller oss. Och det är sannerligen energidränerande.

Nu ska jag försöka fylla på med litet energi på något sätt. I morgon är en ny dag!

Dansar med indianer

Det är Indian Summer, eller brittsommar som vi säger i Sverige. Det är soligt, varmt och underbart! Det gäller att fånga dagen, att njuta.

Nu är jag inte så bra på det; jag flänger och far alternativt sitter inne och vråljobbar - men i går kväll gick jag och dottern med kompis och sonen i alla fall ut och tog ett glas vin utomhus på kvällen. I dag är det fotboll på eftermiddagen och sedan blir det middag ute någonstans. Det är den 1 oktober och det ska nästan bli 20 grader i dag! Det gäller att njuta. Snöstormen kan komma när som helst.

Ny karriär

"Det är den 28 september.
Den 28 september för 17 år sedan, 1994, tillhör en av de där dagarna som vi svenskar alltid minns vad vi gjorde. Själv vaknade jag en tidig, regnig och stormig morgon och möttes av radionyheterna om att M/S Estonia förlist. Jag gav mig ännu tidigare än vanligt av till jobbet, utan att då veta att nästan 70 av våra egna medarbetare varit ombord. Jag jobbade på Stockholmspolisens informationsavdelning och sattes i stabsfunktion direkt när jag kom till Polishuset. Det var inledningen på några otroligt intensiva och omtumlande dagar för många av oss. De visar ändå att en del händelser och katastrofer skapar band över alla gränser. Själv fingrar jag ibland denna dag på ett stort kuvert jag fick från Los Angelespolisen någon månad senare med en massa brev och kort från de anställda. Jag förstod inte varför förrän jag kom till botten av kuvertet och hittade en artikel ur Los Angeles Times, där jag var citerad i en mening.

Men. ... Den 28 september kan också vara en glädjens dag. Som i dag.
Det är fantastiskt roligt att i dag få hälsa er alla varmt, varmt välkomna till Security Awards.
Security Awards är säkerhetsbranschens största tävling och med den vill vi på tidningen Skydd & Säkerhet lyfta fram förebilderna, de goda exemplen och allt det engagemang och driv som finns i branschen.

Vi har nu 12 priser att dela ut. Under tiden får ni gärna köpa dricka i baren och när vi är klara om en och en halv timme bjuder vi på ett glas vin och litet tilltugg. Då får ni också tillfälle att besöka våra partners i lokalen. Ni ser vilka de nominerade är i tidningarna på borden. Jag behöver inte säga det; ni vet det redan. Det är förstås en stor ära att bara bli nominerad. Här och nu i dag är alla vinnare!
Ni som har nominerats är här för att ni kan inspirera och bidra till utveckling i branschen – och för att ni är proffs!
Jag vet att jurygrupperna har haft ett tufft arbete att utse vinnaren i varje kategori och vill rikta ett tack till alla jurymedlemmar för ert engagemang.

Den första kategorin är Årets Riskmanagementlösning. Jag hälsar David Alvén från Niscayah upp på scenen, som jag vet brinner för Risk Managementfrågor. Välkommen! Vad kännetecknar en bra Risk Managementlösning enligt ditt sätt att se?"

Ungefär så där såg min gårdag ut.
Det hade äntligen blivit dags för Security Awards, då 12 vinnare skulle koras. Och det är litet konstigt - att vår förra projektledare såg att det fanns i mig, att jag faktiskt grejar att stå på en scen och prata inför en massa människor. Jag är inte ens nervös när jag går upp, jag gillar att få mikrofonen framför munnen. De två och en halv timmarna gick rätt ok, tyckte till och med jag själv - även om tekniken strulade inledningsvis. Men alla sade att jag hanterade det professionellt. Ja, vad ska man göra när man står där?

Efteråt kom flera fram och gav jättefin positiv återkoppling (det är klart att de som tyckte det var dåligt inte kom fram och sade något...) men en sade till och med att de skulle anlita mig som moderator vid något evenemang framöver... Helt sjukt! En av mina chefer/kollegor mejlade i dag:
"Proffsigt jobbat! Bra inledning som drog uppmärksamhet, igenkänning, bra storytelling. Riktigt bra alltså - kan jag säga som hört 100tals olika tal och även jobbat med att utbilda inom presentation."
och vår unga projektledare skrev: "Du är fantastisk att jobba med". Jag suger åt mig och får en hel massa energi - vilket är tur eftersom det ändå är en anspänning innan. Perfektionist som jag är vill jag verkligen att det ska vara proffsigt och snyggt, allting.

Som kompensation för ljudstrulet, ordnade projektledaren ett presentkort åt mig och en gäst till Operakällaren med tre rätters festmiddag och vin! Det var snyggt men jag får genast dåligt samvete - inte ska jag...?!
Efter utdelningen gick jag och mediechefen till vår gemensamma bekants spanska affär Tous. Det är min gamla barndomskompis och mediechefens före detta kollega. Hon säljer superfina smycken och väskor och jag kom därifrån med en tuff väska! Sedan åkte jag hem med värkande fötter och lade mig rätt tidigt. Bäst var när Hasse Aro nämnde att han fått pris av Skydd & Säkerhet i direktsändning!

Veckan har gått i ett rasande tempo och förkylningen håller i sig. I morse vaknade jag med fruktansvärd huvudvärk men den gick att bota med panodil och vatten. Dottern och jag kom igång med Viktväktarna igen och avslutade vår "date" med god sushi.

Det har blivit litet brittsommar så det är underbart varmt ute. Däremot är jag inte ute så många timmar per dag... det är typ en minut på morgonen och någon på eftermiddagen. Lunchen intas framför datorn. Lämning av tidningen till layout i nästa vecka, så det finns ingen tid till vila. I dag har jag dessutom skickat ut fyra pressmeddelanden, lagt upp bilder på Facebook, twittrat etc. Roligt med de nya medierna när man ska marknadsföra något!

Snart helg - tack för det!

Vilohelg it is

Det har redan gått en vecka. Fråga mig inte hur det gick till. Fråga mig inte vad jag har gjort. Jag sitter i soffan under en filt och fryser med feber och ont i kroppen. Om jag ska summera veckan så låter det så här:
Fotbollsderby en kväll. Förlust för AIK, som gjorde en av sina sämre matcher.
Ishockeyderby nästa kväll. Förlust för AIK, vars vägg till målvakt gjorde en av sina sämre matcher.
Tråkningar på jobbet.
Intervjuer och möten.
Viktväktarna med första uppgången noterad. Nu gör jag sista rycket mot målvikten!
Förkylning bröt ut.
Armarna bättre eftersom jag i stället släpat kontoret på ryggen och fått ont i axlarna.

Nu är det helg och jag lovade ju i söndags att jag skulle ta en vilohelg. Nu talar även kroppen om att jag ska vila. Så vila it is. Fast en sväng till Ikea med dottern och en sväng till pappas lägenhet för att kolla om det hänt något och litet artikelskrivande kanske jag orkar med ändå...

Tredje helgen gillt

Nu har det festats och ätits gott tre helger i rad. Nästa helg får bli en vilohelg! Det är verkligen fantastiskt mysigt att tända ljusen, duka fram goda maträtter med gott vin därtill och att få skratta med goda vänner. Jag kan leva länge på de senaste helgerna. Det är dock inte lika bra för midjemått och hälsa. Jag kan ju aldrig sova ut efter sena kvällar, så jag blir sliten av sömnbristen. Nästa helg ska jag sova, stavgå och ta hand om mig själv.

Pappa kom fram ordentligt, var ute och handlade och åt en toast i går kväll, lät han meddela. Det känns skönt, då är han på plats.

I kväll kommer ungdomarna hem på tacos. Det ska bli jättemysigt!  Vi ska spela Bingo-Lotto med pappas lotter och vi ska boka resan till Kanarieöarna i vinter. Har jag firat min 30- och 40 årsdag där, ska jag väl kunna fira min 50-årsdag där också - även om jag helst hade åkt på resa till Sydafrika, Barbados, Mauritius eller något annat mer spännande. En vecka i Playa del Inglés blir ändå kanon!

Vi pratade om vår flyttprocess i går kväll. Det slår mig att för ett år sedan var jag och sonen och tittade på sådär 20 lägenheter och maken var med några av visningarna. Det är bara ett år sedan! Jag var på Grönland och mammas sjukdomsförlopp eskalerade i rask takt. Hon ville inte ha rullator. Hon fick rullator. Hon tyckte inte hemhjälp var nödvändig. Hon fick hemhjälp. Hon ville inte ha rullstol. Hon fick rullstol. Hon ville inte ha morfin. Hon fick morfin. Hon ville bara fira sin guldbröllopsdag. Hon fick fira sin guldbröllopsdag. I går slog det mig hur ensam hon måste ha känt sig på slutet. Varför är man alltid så rädd för att prata om den förestående döden? Man försöker uppmuntra och ge hopp, fast man vet. Det är lätt att prata om hur man vill ha sin begravning innan man är sjuk, men när man väl är sjuk pratar man inte lika lätt om det. Då blir det för påtagligt. Borde vi ha pratat mer med henne om livet efter?

Hon visste ju själv, innerst inne. Hon höll det för sig själv, innerst inne. Hon blottade det bara ibland. Hon blottade det för mig när vi var ute och julhandlade och hon blottade det för pappa när hon något dygn innan hon dog sade "Jag lämnar er nu."