fredag 31 december 2010

Sätter punkt

Med mitt hundrade blogginlägg sätter jag nu punkt för skitåret 2010. Det har funnits ljusglimtar men på det stora hela skulle jag vilja reklamera hela året, från början till slut. Så nu gör jag som kungen sade i ett av sina beramade tal under året; vänder blad.

torsdag 30 december 2010

Full fart en torsdag

Promenad till Vällingby, ringde begravningsbyrån och fick veta hur många som anmält sig till minnesstunden (9 förutom vi 10), åkte med pappa till plåtverkstaden och visade upp parkeringsskadan och bokade tid för byte av stötfångaren, åkte vidare till systrarna i Åkermyntan och beställde smörgåstårta (12 bitar rostbiff ock 9 respektive 6 räk och lax). Sedan hann vi med att köpa raggmunkssmet och tanka samt slänga glasflaskor också, innan vi åt mack-lunch hos pappa.

När jag kommit hem, ringde jag för att beställa flyttstädningsoffert och lade ut tre annonser på Blocket, en på mina kära Lottaböcker, en på dotterns fina dockor och en på pojkarnas Briojärnväg. Jag har också mejlat officianten och känner mig nu rätt nöjd med min lediga dag.

Under promenaden hem såg jag begravningsgästerna framför mig och fick tårar i ögonen igen. Det är två veckor sedan mamma dog i dag och det äter mig inifrån fortfarande. I dag hängde jag undan hennes ytterkläder. Det är små steg men de är tunga. Men det äter mig inifrån i sanning.

onsdag 29 december 2010

Ordentlig onsdag

Det är rätt skönt att vara tvångsledig. Var ju tvungen att ta ut tre "miljödagar" innan årsskiftet, för att de inte skulle "försvinna". Går visserligen igenom mejl och redigerade manus i går, som också enligt tidsplanen lades ned på formgivarens server. Men då mejlade han att han var ledig... Litet onödigt jobb alltså.

I går var jag över hos pappa och åt lunch. Vi rensade litet bland mammas kläder, åtminstone de som låg framme. Det mesta slängde jag på vägen hem. Några plagg har jag tvättat och ska lämna till Läkarmissionen. Nu är det "bara" allting i garderoberna kvar. Hjälpmedelscentralen hade varit och hämtat rullstolen, rullatorn, WC-stolen och kuddarna, så det börjar se litet mindre sjukhusaktigt ut igen. Alla mammas konton är spärrade och det börjar komma brev till dödsboet. Det blir mycket papper! Jag  hade skrivit ner några rader om mamma, som pappa fick läsa och tyckte var bra. Vi lyssnade litet på "Jag har hört om en stad" och grät litet bägge två.

I dag var vi på biomatiné och såg "Änglagård 3". Det känns bra att umgås, att dela den här tiden, tillsammans.

Nu har mammas adressbok försvunnit. Jag vet att jag gick igenom fodralet innan jag slängde det i går och att jag tyckte det var konstigt att själva adressboken var borta - men det är möjligt att jag missade den? Det är ingen fara; alla adresser går att återskapa - men det är irriterande! Kan jag ha varit så yvig att jag inte såg den när jag gick igenom fodralet?

I morgon förmiddag ska jag följa med pappa till plåtverkstaden för att se vad de kan göra åt hans parkeringsskada. Sedan ska vi gå till konditoriet i Åkermyntan och beställa smörgåstårta.
Det är fortfarande jobbigt. Snart två veckor sedan. Jag trodde nog inte att det skulle sitta så djupt, att det skulle vara så länge. Man blir ledsen när någon dör på TV, man blir ledsen när man hör SPP-reklamen (till "Jag har hört om en stad") - fast det var nästan skrattretande att just den sången också sjöngs i Änglagård-filmen...

Tur att jag har min "padda" att leka med! #litetljusimörkret

måndag 27 december 2010

Amazing grace

En vanlig arbetsdag igen. Mer snö och glashala vägar. Klockan tre var det dags att möta officianten, Page, på begravningsbyrån. Det blev litet jobbigt. Vi berättade att vi valt Blott en dag, Jag har hört om en stad ovan molnen och Last Farewell. Vi lade också till Amazing Grace.

Officianten berättade att han inleder med en kort presentation och dikten "Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer…"(Alf Henrikson). Sedan pratar han litet om mamma, blandat med musik och så blir det defilering och slutord samt slutmusikstycke.

Det låter bra. Vi har inget i övrigt att tillägga. Nu önskar jag bara att det vore över.

söndag 26 december 2010

God fortsättning?

Det vete sjutton om det är en god fortsättning. Det är bara en och en halv vecka sedan mamma dog och det känns tungt fortfarande. Julafton gick ok, tycker jag. Juldagen var seg. Jag investerade i en iPad, som skänkte en stunds glädje men helst ville jag bara gå och sova. Jag är tung i kroppen, inte bara av all mat och allt godis, utan av någon utmattningskänsla som jag sällan känt. Jag kan fortfarande komma på mig med att vilja ringa mamma. Jag tittar på foton - för bara fem månader sedan gick vi runt på Karpathos. Hon var visserligen märkt av sjukdomen men ändå rätt glad och rörlig.

Det snöar fortfarande. Det ska hända mycket framöver; nyår, begravning, resa, flytt av dotter, flytt av son, resa, en mer omfattande flytt... önskar att jag i min trötthet kunde dra klockan fem månader framåt. Sitta på balkongen i vårsolen och se Sundbyberg blomstra. Men jag måste ta mig igenom allting fysiskt. Det finns inga genvägar.

Isbergen på Grönland. En fantastiskt upplevelse!
Kanske är det en god fortsättning. 2011 kan väl inte bli samma skitår som 2010? Gör jag en summering så minns jag mammas diagnos, cellgiftbehandling, nya rutiner på nytt jobb, campylobacter, tandställningar, cysta, hormonbehandling, sövning, förändring i bröstet, viktuppgång, eskalerande sjukdomsförlopp, död. Litet i skymundan finns nya jobbet, resor till Thailand, Karpathos och Grönland, beslutet om flytt och husförsäljning.

Det är bara att leva efter visdomsordet; bit ihop i stället för att bryta ihop. Fast just nu kombinerar jag de två. Det finns, som sagt, inga genvägar. God fortsättning!

fredag 24 december 2010

God Jul

Det blir en jul utan julkänsla.
En jul med all traditionell mat.
En jul med samma rutiner som alltid.
En jul utan mamma och mormor/farmor.

tisdag 21 december 2010

Brist på julkänsla

Det är jul om bara några dagar. Det känns inte alls. I går kväll storhandlade vi på Coop, skottade mer snö, frös och jag hade en ledsen dag. Jag lämnade tillbaka handväskan som mamma köpt som julklapp till sig själv från pappa. Det kändes sorgligt. Jag ringde pappa och pratade. Det kändes sorgligt. Jag fick det julkort som han skrivit och postat med sitt och mamma namn på. Det kändes sorgligt. Jag försökte baka mintkyssar men det gick ju som vanligt åt skogen. Det kändes sorgligt. Jag fick mejl från svägerskan. Det kändes sorgligt. Vi fick blommor från goda vännerna. Det kändes sorgligt.

Det är snart jul. Det känns bara jobbigt. Ja - det var en sådan dag helt enkelt.Tyvärr känns det likadant i dag.

måndag 20 december 2010

Weekendsummering

Bloggande, Facebook, Twitter. Allt känns rätt meningslöst i sorgetid. Men livet går vidare, så även de sociala medierna. I fredags jobbade jag. Det gick rätt bra. Alla var jättegulliga och trevliga på jobbet. Jag åt lunch och fikade med en jobbarkompis och så fick jag min lilla egen sorgestund i bilen på väg hem. Det börjar bli en vana, det där - att sitta och bilen och gråta. Jag gjorde litet mer julgodis och lade mig jättetidigt.

I lördags åkte maken och jag hemifrån klockan 8.30 för att ta Cinderellabåten. När vi kom fram i snöstormen fick vi veta att isläget var sådant att färden inte kunde gå till Utö, utan att vi i stället skulle få gratisbiljetter till Skansens julmarknad. Vi åt sjöfrukost under långsam färd till Vaxholm och äkte åter till Allmänna Gränd. Vi gick på julmarknaden och frös, tog ett glas vin på Gubbhyllan, fortsatte med båten ut i skärgården och åt ett jättegott julbord. Åkte in i Stockholm, gjorde en piruett mellan slottet och Grand Hôtel och lade till klockan sex.

Då var vi rätt möra, så vi åkte hem och blev bjudna på en drink hos brorsan. Kom hem vid elva och väntade uppe på sönerna som kom någon halvtimme senare.

I går, söndag, var det mer godisbak, snöskottning och tvättande. Jag och ungdomarna åkte sedan över till pappa och köpte med oss pizza. Vi slog in hans sista julklappar och jag slängde all mammas medicin. Man blir bara deprimerad av att se den. Jag tog till vara litet allergimedicin och smärtstillande för egna behov. Över huvudtaget är det naturligtvis litet deprimerande i lägenheten. Sedan spelade vi Bingolotto. På totalt lotter blev det en vinst om 100 kronor till pappa.

Pappa har dessutom satt in pengar till mig och brorsan, som en gest av uppskattning. Det känns inte helt bra i magen men samtidigt är det hans sätt att visa kärlek. Vi hjälpte honom också att boka medverkan på vår stora överraskning i mars. Det känns i alla fall bra.

Jag och morbror har också dragit upp strategin för juldags- och  nyårsfirandet.
Livet går som sagt vidare. På något jävla sätt.

lördag 18 december 2010

Så kom slutet del 3

På vägen till begravningsbyrån i Råsunda, stannade vi på Max så att brorsan och svägerskan fick äta hamburgare och pommes frites medan jag åt äppelklyftor och drack juice. Det var snöstorm bokstavligt talat. Snön vräkte ner, det blåste och var otroligt otrevligt. Inne på begravningsbyrån var det dock rätt varmt och trevligt. Ännu mer kaffe framdukat. Vi tog en pepparkaka, svarade på alla frågor, fick till stånd en dödsannons med sentensen "I tacksamt minne" och den liljekonvalj som hon sade till mig att hon ville ha - då - för så länge sedan.

Det blir förstås en borgerlig begravning med officiant, som vi får betala separat. Totalt kommer begravningen att gå på ungefär 17 000 kronor förutom förtäring. Bara dödsannonsen kostar nästan 4 500 kronor.

Vi kom också överens om musik. Trots att det är en borgerlig begravning har vi valt en äkta psalm (Blott en dag) och en ovanlig litet mer frikyrklig psalm (Jag har om en stad ovan molnen). Den sista kom pappa ihåg och jag vet att han har rätt. Den brukade mamma och morfar alltid sjunga. Morfar brukade dessutom alltid sjunga Blott en dag. Och just den kommer få mig att bryta ihop på begravningen!
Bror och jag valde Last Farewell med Elvis. Dels för att den är talande, dels för att det för oss är AIK-sången - och mamma hejade på AIK. Och Elvis, förstås för att mamma gillade Elvis (även om hon på 50-talet egentligen var Tommy Steele-fan).

Efter besöket åkte vi tillbaka till pappa. Dottern mötte upp, vi köpte Subwaymackor och åt tillsammans. Vi gick igenom litet papper, plånboken, bläddrade i hennes dagbok. Hon har skrivit varenda gång man ringts eller setts. Det var litet skakande.

Pappa ringde sin syster och sin bror, morbror ringde pappa.

Till slut var det ändå dags att bryta upp. Allting var litet forcerat och effektivt. Jag tror att pappa behövde landa litet själv också. Jag och dottern åkte hem i snöstormen. Jag gick igenom 89 jobbmejl, ringde Coop, ICA, HSB, Färdtjänsten, Hemtjänsten, Ellos, och alla andra ställen där hon hade någon form av kort. Dessutom mejlade jag apoteket, Albrekts guld och ett par andra inrättningar.

Jag blev som en liten duracellkanin. Hyperaktiv, hypereffektiv. Jag sms:ade exsvägerskan, kusinen, ringde mormor och grät litet med henne. Åkte med dottern på lägenhetsvisning. Det var en lägenhet helt klart avsedd för henne, tror jag! Så kanske kan det komma något gott ur denna dag.

Jag tog fram bröllopspresenten till maken, gjorde middag, gjorde ischoklad och en hel del andra saker innan jag tog ett glas rosévin och tände ett ljus och hade sms-kontakt med bror. Hjälpte honom med cv och jobbansökning. Slog pappa en signal.

Det var en satans bröllopsdag, namnsdag (pappa), födelsedag (kusin). Duracellkaninen hade svårt att somna men sov jättegott när det väl var dags.

Även om jag såg mammas ansikte på slutet för mig.
Mellan varven spärrade hon upp ögonen och tittade en djupt in i ögonen. Det är tveksamt om hon såg något. Hon blinkade inte alls. Den sista timmen låg hon med helt öppna ögon och tittade rakt ut.
Jag höll hennes hand. Det kändes inte ett dugg konstigt att vara med när hon dog. Jag är så glad att jag fick vara där.

fredag 17 december 2010

Så kom slutet del 2

Och klockan fem i tre ringde mobilen. Då tyckte sköterskan att vi skulle komma in igen. Hon hade blivit sämre, andningsuppehållen längre. Jag hoppade i kläderna som jag förberett, ringde pappa och brorsan. Lade fram postens kuvert med julkort och en order om att någon skulle posta dem, eftersom det var sista dagen om man vill vara säker på att de hinner fram till jul. Samåkte med brorsan. Blev insläppt. Nattsköterskan kom med kaffe och lingondricka och hade satt fram sköna fåtöljer till oss alla tre.
Fy vad extremt jobbigt det var. Hon kämpade och lät sämre och sämre. Det är märkligt hur man i sådana där situationer plötsligt bara gråter och i nästa stund småpratar och kanske till och med kan skratta litet, för att bara sedan börja gråta igen. Det gick ett par paket näsdukar.

Klockan halv sju blev det märkbart sämre. Då kände vi att det inte kunde vara långt kvar. Nu var det allvar! Och fem i sju drog hon sista andetaget. Jag höll henne i handen och alla grät. Det kom ett par suckar till innan hon var helt lugn.

Efter en stund gick brorsan ut och hämtade en sköterska, som lyssnade med stetoskop och konstaterade att det var slut.

Vi fick en stund till med henne och sedan fick vi ostmackor och kaffe och juice. Jag ringde maken, som också grät och som skulle informera ena sonen. Jag ringde dottern och andra sonen, min morbror som i sin tur skulle ringa mormor. Jag fick sms från min kusin som erbjöd sig hjälp och som sedan åkte över till mormor för att stötta.

Vi fick sitta i ett enskilt rum medan de piffade till mamma. Sedan fick vi gå in och ta farväl. Ännu ett ljus fanns på plats på en duk, på sängbordet som städats från maskiner och mediciner. Ögonen var slutna, munnen fortfarande litet öppen. Hon var klädd i en tunn ny nattsärk, kammad. På bröstet låg en bukett blommor och hon låg inbäddad i ett beiget överkast (samma som vi köpte till vår dubbelsäng inför visningen fast i motsatt färgsättning).

Det var svårt att lämna rummet men dags. Vi tog plastkassen med hennes tillhörigheter, torkade tårarna, tackade för oss och gick.

En kvart senare mötte svägerskan och maken upp i numera pappas lägenhet. Vi satte på kaffe, maken tände ett ljus, jag satte mig på mammas plats och så satt vi en kort stund. Sedan pockade verkligheten på. Jag ringde jobbet, brorsan ringde begravningsbyrån som anlitats vid svärmors och bästa kompisens begravningar och fick mot alla odds besökstid redan klockan 10.00. Det var bara att göra sig klar för avfärd. Tyvärr kunde vi inte hitta det Vita Arkiv som jag vet att mamma skrivit men vi hade en ganska god uppfattning om hur hon vill ha det.

Så kom slutet

I tisdags kväll var mamma så sjuk, så sjuk. Hon sade till pappa att hon skulle lämna oss. Jag grät hela vägen hem i bilen och bröt ihop när jag kom hem. Sov jätteoroligt. Jag blandar redan ihop dagarna men på onsdagen hade jag kontakt med avdelningen och pratade en del om att det skulle bli för jobbigt för  mamma med en dränering av lungorna. Jag blev lovad att få träffa läkaren vid eftermiddagens besök. Jag tackade nej till dagens julfest med jobbet och vid halv elva ringde sköterskan. Mamma var sämre och för säkerhets skull tyckte hon vi skulle komma.

Det var bara att sätta sig i bilen och åka. Ringa pappa, ringa brorsan, ringa maken. Gråta. Och visst var hon sämre. Det första jag noterade när jag klev in i sal 18 var ljuset. Det stod ett ljus och brann ovanför hennes säng. Då sms:ade jag bror att han skulle komma. Då förstod jag att det verkligen bara var timmar kvar.

Hon sov, sov, sov, ryckte till och jämrade sig mellan varven. Efter någon fin timme, när det bara var pappa, bror och jag och vi ömsom grät, ömsom pratade, ömsom klappade om mamma, så kom svägerskan och senare även maken och våra fina ungdomar. Jag har hört att hörseln är det sista som försvinner, så jag är säker på att mamma hörde att vi var där allihop. Ibland när pappa pratade, ryckte hon till och viftade med armarna - precis som för att protestera eller förtydliga något. Då hade vi också haft ett enskilt samtal med läkaren och hon var tydlig med att det var en fråga om tid och de nu slutade ta prover för att inte plåga henne mer. Vi var också tydliga med att det var så vi ville ha det.

Fram till klockan elva, var pappa, jag, brorsan och svägerskan kvar. Läget var rätt oförändrat. Ibland slutade hon att andas fem-tio sekunder men sedan kom nästa andetag. Ibland trodde man att det var slut men hela tiden fortsatte hon kämpa. En nattsköterska tyckte att vi skulle åka hem och försöka få sova en stund och eftersom hon verkade tycka att läget var stabilt så hade hon på något sätt fattat beslutet åt oss. Vi åkte hem och jag sade till brorsan; "Ja, vi hörs väl vid tre då".

tisdag 14 december 2010

Slutet nära

I dag vill jag inte skriva så mycket. Egentligen vill jag bara lyfta luren och ringa till mamma och berätta hur eländigt det är. Det är då jag minns att jag inte kan ringa mamma, eftersom det är hos henne eländet är.

I dag var det ännu sämre. Hon låg där med öppen mun, askgrå i ansiktet, och sov. Hörde att jag var där, nickade svagt när jag frågade om hon hörde mig. Fick en hostattack och storknade nästan. Sov vidare. Blev orolig en stund och kved. Sov vidare. Jag känner så väl igen det här från svärmor, på slutet.

Jag pratade med sköterskan igen. Hon höll med om det är tveksamt om mamma orkar med någon dränering av vätskan i lungorna och att jag kanske borde vara med på S:t Göran i så fall. Hon höll med om att en människa som inte kan äta, inte heller lever så länge - kanske två, tre veckor i bästa fall och om man är vid god vigör. Hon berättade att mamma inte kan få dropp eftersom man är rädd för att det blir ännu mer vätska i lungorna då.

Satt hos mamma, som möjligen var än mer dåsig eftersom hon precis fått litet morfin, en timme, pratade litet mellan varven men var mest tyst för att inte störa henne eller locka henne att prata. Hon nickade knappt synligt när jag gick. Det enda hon väste som svar på en av mina frågor var "inte så farligt" om smärtan. Det är tveksamt om hon kommer ihåg att jag har varit där.

Ringde pappa innan jag bröt ihop. Han berättade att hon varit vaken när han var där och att hon orkat väsa fram några ord. Bland annat några ord med innebörden "jag lämnar er nu".

Ringde brorsan och bröt ihop. Han hade inte tänkt åka dit eftersom det är julhysteri på Systembolaget men stack direkt dit för säkerhets skull. Till honom hade hon också orkat säga några ytterst sparsamma ord.

Det är nära nu. Hjärnan säger att det vore skönt för henne att få somna in. Hjärtat säger något helt annat. Jag orkar inte ens tänka på ett liv utan mamma.

måndag 13 december 2010

Prövande prövning

Morbror ringde i morse. Mormor ville besöka mamma. Det var en tanke som slog mig i går och som jag inser är oundviklig. Morbror själv är dunderförkyld och ska naturligtvis inte besöka en lungsjuk syster, så det var bara att ta på sig uppdraget.

Fast jag vet att mamma inte vill. Hon vill skydda sin mamma. Det var bara att axla ansvaret, åka och hälsa på mamma och berätta att jag skulle komma tillbaka med mormor. Då bröt mamma ihop och grät. Hon vill verkligen inte, tror att mormor ska bryta ihop och då kommer mamma bryta ihop ännu mer. Bara när mamma grät ville jag bryta ihop. Åh, så mycket vidrigt elände!

Jag garanterade klämkäckt att det skulle gå bra, att vi bara skulle stanna en kort stund. När jag gick grät mamma igen. Hon var sämre i dag. Hostade mer. Men de har gjort lungröntgen och ska tömma lungorna på vätska på St Göran endera dagen.

När jag gick pratade jag med nattsköterskan. Berättade med darr på stämman att jag satt i kläm mellan två starka viljor och att mamma kanske skulle vara ledsen och uppjagad. Måste säga att personalen är fantastisk. Hon skulle se till att all personal höll litet extra koll! Dags för en hel massa tårar i bilen igen. Jag bävade verkligen för mötet! Risken fanns ju att vi alla tre skulle bryta ihop!

Hem, byta bil till sonens bil, så mormor kan klättra in. Till Hässelby och hämta mormor, stuva in rullatorn och återvända till Bromma sjukhus i snö och kyla. Jag kände mig mördande slut. Som tur var, skulle brorsan och pappa vara kvar där. Mamma ville det. När vi klev in på rum 18 blev jag förvånad. Av den gråtande modern fanns ingenting kvar. Hon såg glad och pigg ut och pratade på. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon fått något uppåttjack eller om hon ansträngde sig.

Jag måste dock säga att mötet gick väldigt bra. Mormor, som var förvarnad om mammas tillstånd, skötte sig exemplariskt och mamma fick bara enstaka hostattacker. Jag pladdrade på lätt forcerat så att det inte skulle bli några tysta stunder. Sedan åkte pappa och bror (som varit på Sophiahemmet och gjort ultraljud på pappas svullna vad) hemåt och vi andra pratade en stund till.

Eftersom jag hade lovat mamma att det skulle bli ett kort besök, bröt vi upp rätt snart. Då hade mamma haft några riktigt jobbigt hostattacker först. Vi gick därifrån, pratade litet med sköterskan och innan jag lämnade rummet gjorde mamma och jag tummen upp mot varandra i hemligt samförstånd.

En bestämd dam, här på 95-årsdagen 2009.

Mormor var lättad efteråt. Hon tyckte inte att mamma hade varit så dålig som hon föreställt sig. Fast hon tillade, mest för sig själv, att mamma kanske hade ansträngt sig för hennes skull. Det var nog oändligt viktigt att hon fick göra det där besöket. Hon ska ju leva kvar när mamma går bort.

Jag ringde brorsan när jag kom hem och fick mina misstankar bekräftade; mamma hade varit jättedålig och tyst tills mormor och jag kom; sedan ansträngde hon sig till det yttersta! Hon skulle ha en Oscar för sin prestation, lilla mamma.

Både brorsan och jag tycker att hon är sämre än i går. Det blir ännu en natt med usel sömn. En kollega sade att de flesta dör vid tretiden på natten, då sömnen är som djupast. Jag undrar varför de ska tömma hennes lungor om de verkligen tror att det är helt kört?! Finns det en chans att det blir litet bättre en period? Enligt sköterskan ska man ju göra det för att hon ska få lättare att andas.

Så har Luciadagen 2010 gått, utan att jag sett en enda Lucia. Och jag ser över huvud taget inget ljus i mörkret.

Svenskt uppvaknande

Man kan ju inte låta bli att ändå blicka ut i världen litet också, mitt i den personliga sorgen. Och världen ligger numera i Stockholm. I lördags eftermiddag kom terrorismen till Sverige. Det kan ha varit en ensam förvirrad muslimsk galning, det kan vara en del i en större terroristcell som inlett en serie attacker. Den 28-åriga mannen från Tranås, som studerat i Luton, sprängde i alla fall en bil i korsningen Olof Palmes Gata (en tillfällighet???) - Drottninggatan på eftermiddagen i lördags. Tio minuter senare sprängde han sig själv på Bryggargatan, tio meter från Drottninggatan. En av sex rörbomber runt hans mage detonerade. I ryggsäcken hade han sprängämnen och spik.

Man kan bara föreställa sig vad som skulle ha hänt om han hunnit upp på Drottninggatan eller ner till Centralen, åt något av hållen var han ju på väg! Mitt i julrushen, under Nobelhelgen!

Samtidigt var tydligen Grand Hotel bombhotat, där alla Nobelpotentater bor och sonen jobbade hela helgen... kan vara en tillfällighet - eller inte...

Regeringen valde att tiga ända fram till klockan 12.30 i går! Helt otroligt. Däremot twittrade utrikesministern glatt redan vid midnatt om terrordådet. Vilken soppa! Här blir det diskussioner, sanna mina ord!

Sorglig söndag

Som om inte lördagsbesöket på sjukhuset var jobbigt... När jag kom till sjukhuset i går fick jag faktiskt en chock över hur mycket sämre mamma blivit bara på ett dygn! Pappa och jag kom in i rummet och såg henne ligga, nästan medvetslös. Hon vaknade knappt när vi började prata med henne. Sakta kom hon till liv, askgrå i ansiktet.

Och jag ser döden i hennes ansikte nu, på precis samma sätt som jag gjorde hos vännen. Det var ett regelrätt slag i ansiktet, i hjärtat, i själen - fast jag vet!

Jag vet att hon är döende. Jag vet att hennes dagar är räknade. Jag kan för mig själv tänka att det är lika bra att dagen kommer - det finns ju verkligen ingen annan utväg. Men när jag såg henne där, hörde henne försöka prata, förstod hur dåligt hon mådde slog det mig ändå hårt, otroligt hårt.

Jag gick ut till sköterskan och pratade. Nej, hon tror inte att mamma kommer hem något mer. Det är inte långt kvar. Hon har visserligen bra syresättning men är så skör och blir så andfådd av allting. Det är inte att tänka på att köra henne till KS för en hjärnröntgen, jag fick nästan för mig att det inte ens är värt att göra en lungröntgen.

Vi hade en verkligt bra pratstund, jag och snälla sköterskan. Hon sade att vi kunde få bo på sjukhuset, att de skulle ringa när som helst på dygnet, att det inte är så att hjärtat bara stannar utan att det är mer av en kroppslig kollaps, att hon har tecken på en infektion i kroppen men att det kan vara en cancerreaktion och vi var väl rätt eniga om att det bästa vore att det tog slut. Vi kunde få träffa en läkare men jag sade att jag tror att vi har situationen klar för oss.

Sedan gick jag tillbaka in och höll masken. Sköterskorna skulle byta säng till mamma, så att hon inte får liggsår, men eftersom hon är orolig och har ont i benen så accepterade hon morfin (!) så pappa och  jag fick vänta en stund utanför. Då berättade jag för honom - men han såg ju själv! Han kunde se morfar på slutet sade han.

Fick ett sms från brorsan och svarade nog rätt burdust om vad som väntar. Men han var i alla fall beredd när han någon timme senare kom in.

Mamma kvicknade dock till litet av morfinet och började prata. Hon ville till och med ha en näringsdryck. Hon har fortfarande litet galghumor, så vi pratade på och när brorsan med fru kommit, åkte pappa och jag hem. Men då brast det fullständigt.

Brorsan ringde faster, jag ringde morbror som i sin tur ringde mormor. Sedan var jag värdinna och trevlig när svägerskan med dotter kom in en timme på kvällsfika. Hela natten ligger man och undermedvetet väntar på samtalet, funderar på begravningen, undrar när det ska ske. Morfar hade ju urstarkt hjärta och levde på övertid alldeles för många veckor.

Det är måndag morgon. Jag pratade med sjukhuset i går kväll. Då hade hon varit litet pratglad och lugn, nöjd. I dag på morgonen har sköterskorna lussat för patienterna. Mamma hade svårt att andas vid halv tre men blivit bättre av inhalation och bricanyl. Hon har fortfarande bra syresättning och är lugn, hälsade systern.

Det är så svårt att skriva om det, så svårt att tänka på det. Ögonen svämmar över.

lördag 11 december 2010

Ansträngd andning

Sjukhusbesöket gjorde mig inte särskilt glad. Lindrigt uttryckt. Mamma var allt annat än pigg. Pappa hade varit där i en timme när jag och dottern kom. Hon hade bara syrgas genom en slang i näsan men jättesvårt att andas och att prata. Ibland gick det litet bättre men efter någon halvtimme mycket sämre. Då bad hon till och med om att få en mask att andas i, som hon haft hela natten.

Vi sade till personalen att hon behövde mer syrgas, när vi gick. Hon har ont, börjar se sådär döende ut i ansiktet (det är något över kinderna och överkäken som sjunker in... det hände med vännen också) och hon hade vägrat att ta morfin i dag när det var som värst. Hon är ju klar i huvudet och vet att morfin är en del av slutstadiet.

Hon berättade också att hon hade trott att hon fått en hjärnblödning i går. Hon hade svårt att röra höger del av ansiktet, precis som när hon hade en hjärnmetastas i somras. Hon insåg själv att det nog kunde vara en ny metastas. På måndag ska hon i alla fall göra lungröntgen, vi får väl se om de gör en hjärnröntgen också.

Jag inser att vi får tänka om kring julen - om hon ens lever så länge. Hon kommer aldrig att orka åka hit. Vi får fira en liten julafton hos dem och sedan äta hos oss på kvällen i så fall. Jag har slagit in alla julklappar men har hela tiden känt att det kanske inte är någon mening att slå in hennes. Jag väntar litet med det. Nu ska jag slå en signal till pappa.

Fredagens final

Det var en kall fredagsmorgon. Idolfinal, Nobelmiddag, föräldrarnas guldbröllopsdag. Jag flexade ut tidigt och åkte hem för att hämta ena sonen. Han hade bakat en fantastisk tårta, som vi stuvade in i bilen innan vi åkte för att hämta plankan med kallskuret och frukt.

Redan när jag mötte pappa i porten såg jag att det var illa. Mamma var dålig så sköterskan hade ringt dit läkaren, som i sin tur ville lägga in henne. Men - hon hade ju bestämt sig för att fira den 50-åriga bröllopsdagen som en grande finale, hon ville samla alla nära och kära för - kanske - en sista gång. Vi åt och drack och hade en så bra stämning som det bara var möjligt. Vi kollade av med jämna mellanrum att hon var OK men hon såg allt tröttare ut. När vi började bryta upp visste hon inte hur fort hon skulle klä av sig och andas i sin elinhalator. Jag ringde ASIH-akutsköterskan som ordnade med ambulans. Moster och morbror grät när de gick. "Är det sista gången vi ser henne?" undrade moster.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vet att hon kämpade för att få uppleva denna dag. Först hade hon stora planer på limousin in till finrestaurang med släkten, nu blev det en planka från ICA hemmavid. Hon genomförde dock dagen men det sista hon sade när ambulansen hämtade henne var "Det var ju inte meningen att den här dagen skulle sluta så här".

Kanske orkar hon inte mer nu. Kanske är det lättare att ge upp. Eller så blir hon lugnare nu när dagen är över och hon får litet sjukhusvård. Eventuellt ska de tömma hennes lungor på vätska, kanske gör det henne piggare igen.

Jag sov ingenting i natt. Låg i bäddsoffan och tittade på tv och grät. Hade sms-kontakt med dottern som åkte hem från sin julfest, eftersom hon blev uppskakad. Morgonen började med flera diarréattacker - men som tur är mår jag inte illa. Jag är bara yr och skakig. Jag har ringt sjukhuset, haft kontakt med pappa, brorsan och morbror. Mamma är något bättre än i natt, får tre liter syrgas jämfört med nio när hon kom in. Läkaren var hos henne när jag ringde. Åker dit på besök om några timmar. Vilar till dess.

torsdag 9 december 2010

Tråkig torsdag

Snö, snö och mer snö. Jag är så trött på snö och på att frysa nu! Fortfarande en jättejobbig huvudvärk. Mycket på jobbet men ändå roligt. Mitt på dagen flexade jag ut och åkte hem för att ta emot besiktningsman, köpare, köparens kusin och mäklaren. Ny besiktning. Först fick jag svara på frågor runt köksbordet och sedan gick vi runt och granskade varenda vrå i huset. Det var fruktansvärt jobbigt och det tog en jäkla tid. Huvudet pulserade och jag frös som en hund. Besiktningsmannen upptäckte ett par "brister"/skönhetsfel till men inget som köparen ska kunna kohandla om.

Sedan jobbade jag hemma några timmar. Helst ville jag bara sjunka ner i fåtöljen med en pläd och försöka hitta någon form av välmående men i stället tvingade jag mig ut i vintern för att åka in och möta två kollegor från polistiden. Åh, vad jag ville lämna återbud. Åh, vad jag trotsar mig själv!

När jag åkte hem några timmar senare undrar jag varför jag alltid ställer upp, trots bättre vetande. Och på hur goda vänner mina goda vänner egentligen är. Vi satt på puben i två och en halv timme och vi pratade bara om dem, om deras barn, om deras vedermödor, om deras problem. Ingen av dem iddes kommentera vår förestående flytt eller fråga hur det var med min mamma. Om man är så full av sig själv att man inte orkar bry sig om en god vän - är man verkligen en god vän då?

När vi satt där och åt vår pubmiddag lekte jag med tanken på att bara resa på mig och gå. Det gjorde jag förstås inte. Men jag kommer inte ta några initiativ till återträff heller. Egentligen borde man bara umgås med sådana som bryr sig.

Klev av bussen och gick raskt hemåt, förbannade kylan. Då ramlade jag på granne 1. Hon ville snabbt veta mer om flytten. Hon och maken hade trott att vi skulle skilja oss. Vi kallpratade litet. Då såg jag i ögonvrån hur granne 2 kom älgande från dörren intill oss. Hon kom bara springande för att höra litet mer eftersom hon var nyfiken.

Det här är grannar jag inte har pratat särskilt mycket med tidigare. Nu sätter jag punkt en gång för alla. Om fyra månader flyttar vi!

onsdag 8 december 2010

Osannolik onsdag

Dessa tidiga morgnar med buss, tunnelbana, tunnelbana och buss! Den nedkylning man får är osannolik. Det tar en hel dag att bli varm igen! Dagen har kantats av möten och avrapporteringar.

Sedan var det litet juryarbete - besöka ICA vid Sergels torg - och därefter mingel i vännen Hs nya lokaler i gamla stan. Jag gick dit med en av exspjutspetsarna och vi hade den osannolika turen att ramla på vår förra chefs före detta älskarinnas före detta man! Allt som vi misstänkte bekräftades; maken hade uppdagat att kvinnan som vi mycket elakt kallade "rulltårtan" hade en affär med den gemensamma gamla vännen - vår tyrann till chef - och kastade ut henne. Snart därefter tog affären med tyrannen slut, så "rulltårtan" var ensam kvar...

Vi myste litet över ett glas belgiskt julöl och ett glas rött innan vi skildes åt och jag tragglade mig hemåt i kylan som aldrig ger med sig!

Dagens klapp på axeln: Jag kom mig äntligen för med att åter ringa KS Lungklinik och be om en telefontid med mammas doktor för att höra mer om vad som orsakar hennes andfåddhet och diskutera sjukdomens utveckling. Tiden är visserligen inte förrän om en vecka - men bra att jag äntligen fått en tid!

tisdag 7 december 2010

Tuff tisdag

Vaknade mitt i natten, i en dröm om den förestående rullstolsfärden och kom på att mamma och pappa måste meddela hemtjänsten att de ska ut på kvällen. Då förstår man hur det undermedvetna jobbar... Och inte hade jag blivit av med huvudvärken som jag haft i två dagar heller. Jag sms:ade mamma på morgonen och påpekade att de skulle informera hemtjänsten. Efter några timmars jobb på kontoret, gav jag mig av till Fältöversten och Sabis, som nominerats i Arla Guldko - snabbmålskategorien. Jag tog - som jurymedlem - några foton och pratade litet med butikschefen.

Sedan bar det av till Östermalmstorg och date med tre av de närmaste kollegorna från helvetestiden. Vi hade bestämt oss för att trotsa det onda i magen och gå på de gator vi gick, i de affärer vi besökt under de dagar då ångesten var som värst. Det blev dock inga affärer, utan vi satte oss på Tudor Arms, med en räk- och avocadosallad och ett glas vitt vin, precis som i forna tider.

Det kändes trotsigt och busigt men framför allt fantastiskt roligt. Vi har på något sätt återerövrat vårt favorithak och i stället för att känna ångest känner vi nu glädje; från och med nu kan vi gå dit och njuta i stället! Och detta på dagen ett år efter att jag sade upp mig!

Sedan bar det av hemåt, hämta pläden i bilen och åka upp till mamma och pappa. Mamma var jättedålig, satt och flämtade och orkade inte prata. Hon ville dock inte skjuta på julklappsinköpen, så jag klädde på henne jacka, sockor, vantar, halsduk och mössa.

Det är möjligt att hon oroade sig litet över att åka ut men jag oroade mig också - men mer över att köra rullstol i snömodden. Det gick överlag rätt bra. Vi körde väl fast ett par gånger på en trottoar men i övrigt gick det jättebra och hon sade flera gånger att hon tyckte det var roligt.

Vi köpte de sista julklapparna och tog ett glas juice i Vällingehus innan vi mötte maken och pappa vid krogen. Traditionsenligt slutar vi alltid julhandeln med en varm macka och två glas rött där. I dag fick "gubbarna" vara med och dessutom dök brorsan upp. Mamma - som innan vi gick ut sade att hon inte ville äta - åt en varm smörgås och drack ett glas vin. Hon blev möjligen litet besviken på att jag också bara tog ett glas vin.

Pappa var litet irriterad i dag - jag lider så med honom. Det måste vara otroligt svårt och jobbigt att gå igenom det han går igenom just nu. Men han berättade att han fått prata med sjukgymnasten i dag "om både det ena och det andra" - och det tolkade jag som att han fått prata av sig och fått stöd snarare än gymnastik - mycket bra i så fall!
Sedan körde jag hem mamma igen och bökade upp rullstolen i handikapphiss och hiss. När hon väl skulle kläs av och ta sig över till rullatorn blev hon groteskt andfådd igen. Men jag tror att hon verkligen tyckte det var kul att komma ut! Vi får väl se om hon får möjlighet att göra det igen!

Nu har hon guldbröllopsdagen som delmål 1, julklappsinslagningen som delmål 2 och julafton som delmål 3. Sedan får vi väl se...

måndag 6 december 2010

Vän i nöd

Det är mycket stöttande nu. En vän vet inte vad hon vill i livet och tror att hon kanske vill skilja sig. En annan vän har upptäckt att 17-åriga sonen har rökt hasch och är rådvill. Jag lyssnar, försöker ge råd utifrån bästa förmåga och är åter tacksam över att jag har det rätt så bra, trots allt. Men - vem tröstar Knyttet, som Tove Jansson skulle säga? Ibland blir jag litet trött på att alltid vara den som ger - men sällan får något tillbaka.

Samtidigt är det självklart att ställa upp för sina vänner, sina släktingar, sina barn... Mem vem ser när jag däckar? Det kan vara litet svårt, eftersom jag sällan utåt visar något - än mindre berättar det. Där kan jag sakna gotlandsvännen jättemycket. Hon såg liksom alltid när det var något och på den tiden berättade jag så mycket mer.

Nåja, bra kvinna reder sig själv. Jag får plocka upp mina egna spillror så gott det går. Men just nu känns det som om jag skulle behöva ett energitillskott av något slag...

Dagen har ägnats åt förhandlingar med en stor organisation för att få till stånd ett samarbete som betyder mycket för tidningen. Högsta chefen förväntar sig ju en "Lottaeffekt på minst en miljon kronor" på det ekonomiska resultatet, så det är bara att börja producera. Samtidigt börjar jag också känna litet lätt panik; det är jul snart och innan dess måste en tidning vara tryckfärdig! Och nu går vi in i ett aktivt juryarbete i tävlingen Arla Guldko, där jag ska besöka två av de nominerade aktörerna under veckan. Fast - mitt ledord är ju att allting är möjligt så det är bara att ta tjuren vid hornen och sätta i gång!

söndag 5 december 2010

Sömnig söndag

Inledde förmiddagen med att lägga ut en annons på Blocket på 150 LP-skivor och 75 singlar. En timme senare var de sålda för 600 kronor till en taxichaufför. Dessutom ringde det fyra killar till på annonsen innan jag hann ta bort den!

Sedan röjde vi litet i förråden och maken tog en sväng till Lövsta med full bil. I övrigt handlade denna sömniga söndag om tvätt, handling, motion, julklappsinslagning och att kura inne i värmen efter snöskottning. Hur mycket snö kan det finnas???

lördag 4 december 2010

Lugn lördag

Snön fortsätter att falla. Till somligas glädje och andras förtret. Det är vackert ute just nu men rätt jobbigt med jobbresor till Lidingö eftersom det är så halt. I dag har vi varit hos mamma och pappa, flyttat litet flyttkartonger och tvättat. Dagen rusade i väg fast den egentligen var rätt lugn.

I går ramlade jag på min kusin på ICA Tryffeln på Lidingö, precis när jag varit på Röda Korsets butik i Baggeby och skänkt ett antal felfria barnböcker. Jag bad henne förvarna min morbror och moster om mammas tillstånd - det har hänt så otroligt mycket sedan de åkte på semester för åtta veckor sedan!

I kväll ringde morbror och ville ha klarhet. Jag pratar och pratar om mamma och den tragiska utgång som vi står inför - kanske förbereder det mig på det oundvikliga. I går stod kusinen och jag och nästan grät i den lilla ICA-butiken. Kan man förbereda sig? Min stackars mormor kommer att förlora ännu en dotter i cancer. Min stackars morbror kommer att förlora ännu en syster och bli ensam kvar med sin gamla mamma. Jag och min bror kommer att förlora vår mamma, våra barn kommer att förlora sin mormor. Går det att förbereda sig på detta? Jag vet att hon vill ha en liljekonvalj i sin dödsannons. Jag ska ha ljusa kläder och en scarf med röda rosor på hennes begravning. Det pågår liksom en process inne i mig hela tiden.

Samtidigt pågår det en praktisk resa; hur blir det på julafton; hon måste åka färdtjänstbil hit men hon måste ha med sig toalettsitsen och rullatorn. Pappa får köra bilen och ta toalettsitsen. Färdtjänsten får ta med rullatorn. Hur länge orkar hon vara med? När jag säger att de ska ringa och boka tvekar mamma. Hon tycker det är jobbigt. Då instruerar jag pappa att ringa. Självklart kan jag ringa men samtidigt måste de själva vänja sig vid att agera.

Jag är sliten nu. Deppar rätt mycket inombords. Känner mig så oändligt ledsen.

fredag 3 december 2010

Snö och mer snö

Man borde väl vara glad. Det var inte minus 17 i morse utan bara minus 6. Men i stället snöade det ännu mer. Det var snorhalt att köra till Lidingö och nu längtar jag efter en veckas sol på Kanarieöarna. Det känns osäkert att boka med tanke på mammas tillstånd (igår var hon så andfådd att hon inte kunde prata) men det kanske ändå skulle kännas litet befriande att ha något att se fram emot i vintermörkret.

Mamma får otroligt bra hjälp av ASIH. Nu senast en apparat som ska hjälpa henne att andas lättare. Hon har också fått speciallakan så att det ska vara lättare att röra sig i sängen. De är extremt lyhörda och så fort det är något, pratar sköterskan med läkaren och så ringer läkaren. Det känns verkligen underbart skönt!

I går fick vi besked av mäklaren att köparen nöjer sig med en genomgång av besiktningsmannen. Det är ju bra i och för sig men nu kommer de nästa torsdag mitt på dagen. Det var  mindre bra. Maken har svårt att komma ifrån just den dagen och att åka fram och tillbaka till Lidingö två gånger på en dag känns inte särskilt attraherande. Vi får se hur vi löser det.

Dottern och jag var och handlade litet julklappar i snöstormen i går kväll, sedan kunde jag äntligen adventspynta litet! I kväll ska jag byta gardinerna också! Det är så mysigt med decemberpyntet och det känns speciellt nu, eftersom det är sista gången i denna bostad!

torsdag 2 december 2010

Antiklimax

Det blev litet av ett antiklimax i går kväll. Maken fick först åka hem tidigare från  jobbet för att fixa till hemmet, eftersom köparen ville visa det för sin dotter. Sedan var det kontraktskrivande. I över en timme. Och efteråt kände jag mig helt tom. Besviken.

Jag hade hoppats få lämna över vårt hem till en liten glad barnfamilj som skulle ha många glada år framför sig. I stället fick vi skaka hand med ett par i min ålder som ska flytta ihop. Hon från lägenhet i Hässelby Gård, han från lägenhet i Rissne. Inga barn ska flytta med. Dessutom hade hon mage att ifrågasätta besiktningen, varför inte radonmätning var gjord och en del andra saker.

Det kändes hela tiden som om hon skulle backa ur affären. Den rödkindade mäklaren styrde samtalet i rätt riktning hela tiden och förhoppningsvis räcker det med ett telefonsamtal med besiktningsmannen för att de ska känna sig trygga - men min farhåga är att det blir ytterligare en besiktning. Kvinnan verkade maniskt rädd för det mesta och ville veta om det luktade konstigt, om det fanns säkerhetsdörr etc.

Hon tyckte dessutom att handfatet på gästtoan var fult, att garderoberna i hallen var fula, att vita skåpluckor var fula och att ugnen såg liten ut. Framför allt var de missnöjda med tillträdesdatumet. Det försökte de få ändrat fyra gånger under mötet.

Vi borde vara himlastormande glada - i stället känner man sig bara sur! Kontraktet är dock signerat och vi får väl stå ut med några telefonsamtal och ifrågasättanden fram tills flytten. Sedan behöver vi förhoppningsvis inte ha så mycket mer med dem att göra!

För att fira delade vi en flaska (äkta) champagne med brorsan och svägerskan.

onsdag 1 december 2010

Slutrapport

Då var det klart. "Någon Ahmed från Västerås" sade maken att köparen var. Kontraktskrivande redan i kväll. Han gick upp ytterligare 10 000 kronor så Björnskogsgränd 18, vårt hem i 20 år, går för all time high i samfälligheten; 2920000 kronor. Borde vara överlycklig - men känner mig litet lurad ändå! Borde de inte kunnat gå upp några tusenlappar till?! Kommer sakna alla sms med "pengar" som dundrat in här under två dagar!

Fast det är klart att vi är jätteglada! Budet kom in klockan 10.20 från budgivare UK 8212. Mäklaren ringde klockan 11.22 och meddelade att de andra stannat. Jag är mest förvånad över att DG 2784 gav upp - de har verkat så himla sugna under hela budgivningen.

I dag noterar vi att 2 626 klickningar gjorts på vårt hus på de exakt 14 dagar det har legat ute på Hemnet.
Så - nu väntar all pappersexercis!