Friska fläktar

Tänk att det kan vara så kul när det är hysteriskt mycket att göra. Det har varit en fantastiskt rolig dag i dag. Inte en sekunds betänketid - pang på rödbetan, bara! Som tur är gillar jag när det blåser friska fläktar och man står mitt i epicentrum. De få luckor som fanns i almanackan fylldes snabbt under dagen - fine! Det är lika bra att köra på nu!

Sedan finns det alltid hinder och strider. En är diskussionen kring hur maken vill fira sin jämna födelsedag om några veckor. Det är en oändlig diskussion. Han har inga egna önskemål. Hans syster vill att vi ska fira tillsammans. Det vill inte han. Han har egna vänner att fira med, menar han. Då föreslår jag att vi ordnar något för hans/våra vänner. Det vill han inte.

Då föreslår jag att vi tar en dygnskryssning med de närmaste. Det vill inte han. Då föreslår jag en middag för de närmaste goda vännerna. Det vill inte han. Då föreslår jag att vi bara äter vanlig middag hemma, han och jag. Det vill inte han. Då föreslår jag att vi går ut och äter med familjen. Det vill inte han.

Nu har jag inga förslag kvar. Då säger han att vi inte kommer gilla hans förslag och att ungarna ändå vill göra andra saker den kvällen. Men vilka förslagen är, det verkar han inte veta. I alla fall delger han mig dem inte. Och då är det svårt att ta ställning. Så diskussionen lär fortsätta.

Friska fläktar på flera håll med andra ord

Åter till vardagen

Trots att jag hade svårt att somna efter resan, är jag inne i duracell-läget igen. Upp tidigt, tvätta flera omgångar, jobba i flera timmar, storhandla, motionera, blogga, jobba litet mer, skönhetsvård, telefonabonnemangsflytt, adressändring, samtal med pappa och dottern, titta på inspelade TV-program, läsa igenom alla bloggar...

Och jag känner mig otroligt pigg! Det är litet vanskligt att säga det, för det brukar sluta med en sömnlös natt och att man återvänder till jobbet som en urvriden trasa.

Faktum kvarstår; det är ljust och soligt ute, snart februari och innan veckan är slut har dottern flyttat, sonen flyttat in i hennes lägenhet, yngsta sonen bytt rum, jag bemannat och bevakat en tvådagarsmässa, varit arrangör  och suttit i juryn för Pizza-SM, ansvarat för ett mässmingel, skrivit flera artiklar, uppdaterat två hemsidor, levererat material till en av tidningarna och deltagit i ett antal möten. Bland annat.

Nu är det bara att köra!

Semestersummering

Det har passerat en semestervecka med blandad kompott. Resorna gick bra. Det blev litet rörande när pappa träffade sina bekanta och berättade att mamma inte fanns mer. Jag fick tårar i ögonen både när norska Britt och hennes kollegor kramade om honom och när spanska Yejjo kramade om honom.
Men nu är det gjort. Pappa tycker att det blev litet långtråkigt de dagar då vädret inte stod oss bi men att det på det stora hela gick bra. Han känner sig nu redo för att åka ner igen i fyra veckor i höst.

Hela gänget, med ungdomarnas kompisar också.

Vi hade mest sol under veckan men några av dagarna var delvis regniga och delvis blåsiga. Dessutom drabbades jag, för första gången på 24 resor till Kanarieöarna, av matförgiftning. Jag hade litet dåliga vibbar redan natten innan och under onsdagen blev jag så oförklarligt proppmätt av både lunch och middag. Och halv två på natten mot torsdagen var det dags. Sedan höll det på i princip hela torsdagen men magkrämporna övergick i feber, så jag blev sängliggandes (och mestadels sovandes) hela dagen. Konstigt nog kände jag mig inte alls bitter. Det var ju inte så att jag "missade" något mer än en dags sol. Det hade känts betydligt mycket värre om vi befunnit oss på en ny ort, där jag aldrig varit förut.

I fredags var jag på banan igen och i går inledde vi med champagnefrukost innan vi så småningom anlände hem, brunbrända och pigga. Det roligaste var att ungdomarna i början höll sig för sig själva men sedan ville äta middag med oss och sökte upp oss igen. Jag är så omåttligt stolt över våra tre ungdomar och älskar dem verkligen oändligt mycket! Jag är också så tacksam och glad över att maken var ute med pappa den kvällen jag var sjuk. Det hade inte känts bra att lämna honom helt solo. Även om han ska klara sig själv för all framtid så brukar vi ju umgås nere på Kanarieöarna. Jag kan bara själv föreställa mig hur det hade känts om det vore jag som blivit ensam...

Jag saknade mamma ofantligt. Jag hade så mycket att prata med henne om under veckan. Ibland fick jag känslan av att "jaja, hon är inte med den här gången men nästa gång är allt som vanligt igen" - men så är det ju faktiskt inte. Vi har nog kommit in i nyorienteringsfasen nu. Det går en och annan dag utan att jag tänker på henne. Det har blivit ett mer praktiskt "problem" - det ska tömmas garderober och smycken ska delas upp. Därmed förstås inte sagt att man inte minns.

På Kanarieöarna denna gång mindes jag alla gånger vi varit där tillsammans.
1989, då vi bodde på Rio Flamingo och mamma, pappa, moster, morbror, mormor och morfar var där samtidigt. De uppvaktade mig på min födelsedag och jag mådde bara illa, eftersom jag väntade första barnet.
1990 då vi överraskade mamma och pappa hos mormor och morfar. Vi hade i hemlighet bokat vår bröllopsresa dit. När de inte var i sin lägenhet, när vi kom, gick vi till mormor och morfar, ställde dottern i barnvagn utanför dörren, ringde på och sprang och gömde oss. Vi hade sedan två fantastiska veckor då vi provade nya restauranger varje kväll och dottern var en liten ängel.
Och alla andra gånger, senast för två år sedan, då yngsta sonens brådmogna kompis var med och pappa bjöd oss alla på avslutningsmiddag på Windsor Gardens, vilket gav kompisen svår vånda. Han hade bjudit oss någon kväll innan men inte mina föräldrar och nu skämdes han till så den milda grad att han var tvungen att springa ut och leta blommor i den spanska natten... Det slutade med att han överlämnade en chokladask, inslagen vid snabbköpskassan.

Vi delar så många minnen därifrån. Mamma fattas oss fortfarande...

Timeout

Nu ska vi på semester en vecka. Det innebär - förmodligen - en fullständig timeout från bloggande, facebookande och twittrande. Förhoppningsvis innebär det också en veckas sol, 23 grader och goda vänners lag. Låt mig få återkomma om detta om en vecka!

Färdigpackad och klar

Det är tur att man har god logistik och planering. Det är så himla mycket nu och klockan fem på lördag morgon kommer taxibilarna hit för avfärd mot Arlanda. I går var det fullkomligt hysteriskt på jobbet, faktiskt så hysteriskt att jag inte tror jag kommer ihåg vad jag gjorde... Jo, det var möten, reportage på en konferensanläggning och jurygruppsmöte i Arla Guldko, där jag sitter i juryn för Årets Snabbmål. Det mötet började klockan fyra inne i stan, så jag fick åka fram och tillbaka, sitta på ett fik och jobba mellan två ställen och sedan kom jag hem sent. Då var det dags för litet mer packning, tvätt, hårtvätt, nagelmålning och allt annat "viktigt" inför resan. Nu anser jag att den biten är klar.

I dag började ännu tidigare än vanligt på jobbet eftersom det är så mycket som ska bli klart innan resan. Det är nästan obehagligt när det blir så där mycket, för jag är så rädd att missa eller glömma något men när jag flexade ut för att åka hem till mitt eget födelsedagsfika kändes det ändå som om jag har fått kontroll på tillvaron.

Så åt stora familjen Spångamacka och sonen bjöd på hemgjord vitchokladmoussetårta med hallon. Supergott. Jag fick fina presenter; thermobyxor, lovikkavantar, presentkort på massage, hårdust-it, hörlurar, försäsongskort och AIK-cd samt presentkort på Lagerhaus. Och hur många gratulationer som helst på Facebook och via sms och mejl. Man kan nästan tro att folk har tagit miste och tror att jag fyllt jämnt. Men se det dröjer ett helt år till!

Året som gick

Jag har varit inne på det tidigare men jag ser att några av mina virtuella vänner summerar det gångna året, så jag satt och funderade över 2010 i bilen i morse.
Summering:

*Nervositeten och osäkerheten när jag började nya jobbet
* Mammas cancerdiagnos i januari med ett antal läkarbesök
* Min cysta på äggstocken i februari - och tre månaders helveteshormonbehandling med viktuppgång
* Mammas cellgiftbehandling under våren
* Mina otaliga tandläkarbesök med tandbrygga som "krona på verket"
* Beskedet om att cancern inte går att bota utan att det bara är att vänta ut tiden
* Problemet vid mitt spiralbyte, att livmodern krampade och det inte gick att sätta in spiralen. Smärtan när läkaren försökte.
* Spiralinsättning medelst narkos och besvären kring det
* Förändringen i mitt högra bröst vid mammografin i juni, som dock inte var farligt
* En i och för sig jättefin studentdag men med regn och blåst på kvällen
* Resan till Thailand. Jag och ungdomarna hade det jättemysigt och bröllopet var fantastiskt men jag kände mig ensam utan maken och/eller föräldrarna. Särskilt när yngsta sonen blev sjuk.
* Yngsta sonens långvariga och plågsamma campylobactinfektion hela sommaren
* Relativt lyckad resa till Karpathos men med mamma som började krokna ordentligt och inte kunde äta, vilket påverkade pappa så han också slutade äta
* Mammas allt sämre tillstånd från augusti och framåt, sjukhusvistelser, läkarbesök, rullator, rullstol, näringsersättning.
* Min jättejobbiga hosta och influensaliknande symptom i september
* En fantastisk Grönlandsresa, dock med en fruktansvärt skadad tå, som jag tappat ett tungt saltkar på i en yvig gest, som blödde och varade och värkte konstant
* Stressen och pressen
* Mammas dödsfall
* Sorgsen julafton
* Vidrig nyårsafton, trots trevligt sällskap och god mat

På den positiva sidan kan man förstås lägga in brorsans och svägerskans bröllop, lägenhetsvisningar, lägenhetsköp, husförsäljning, framgångar för ungdomarna, att man fått uppleva Thailand, Karpathos och Grönland, att man vuxit in i nya jobbet, att man har underbara vänner som man träffar på after works och middagar, att vi arrangerade en jättebra studentmottagning och en massa annat men på det hela taget vill jag reklamera 2010.

Tur att det är över.

Memory Lane

Ännu en intensiv dag läggs till handlingarna. Dagen inleddes med möte hos vd:n vid ett av världens största säkerhetsföretag, fortsatte med litet jobb vid datorn på ett fik i väntan på mötet med presschefen för världens största hamburgerkedja på Wagamama (gott men hög ljudnivå i lunchtid), återfärd till redaktionen på Lidingö, möte med en representant för den stora nationella satsningen Matlandet Sverige/Matresan och några mer informella möten på kontoret.

Sedan hemfärd medelst kommunala färdmedel. Det gick oväntat bra. När jag gick från busshållplatsen förbi låghusen hemma, fick jag ett antal flashbacks från våra 20 år i området. Det är  precis 20 år sedan vi flyttade in, nu i slutet av januari. Jag gick förbi lekplatsen och såg mig själv med dottern, sedan med dottern och sonen, i samspråk med ett antal andra mammor. En av dem gick in och hämtade kaffe och så stod och satt vi där, med ett eller två små barn som lekte vid gungorna eller i sandlådan.

Det blev litet mer avancerat med tiden. Fina dagar hade vi med mellis till ungarna. En kväll i veckan hade vi tjejer "syjunta" i kvarterslokalen. Då fick papporna ta barnen och någon av oss mammor tog med fika. Några sydde, jag stickade, någon bara pratade.

Jag såg hur vi gick trappan ner till kära dagmamman, som inledningsvis bodde i samfälligheten och som jag träffade just på syjuntan. Hur maken skolade in dottern och sonen samtidigt. Det blev litet bökigare när dagmamman flyttade en bit bort men vi hade verkligen tur med henne och hennes dagmammegrupp. De hade ett strukturerat veckoschema och ungarna älskade dem alla. Dagmamman ordnade julfest för föräldrar och barn varje december. En gång kom jag direkt från sjukhuset efter ett missfall, ett och ett halvt år senare skolade jag in yngsta sonen.

Jag såg hur grannskapet drog ihop kräftskivor i gångarna nedanför backen, hur vi hade ost- och korvfest i kvarterslokalen, alla höst- och vårstädningar, alla föräldramiddagar, goda vänner och allt skvaller. Jag såg hur en av ungarnas kompisar slickade på frusna lyktstolpen så att jag fick springa dit med varmt vatten och tungan så småningom lösgjordes blödande, hur en granne kom med våra söner, som sprungit ut framför bilarna på vägen, hur vidriga grannen kom och skällde ut vår ena son, utifrån sin egen dotters lögner, hur maken gripit grannbarn för snattning...

Jag såg hur vi gick med barnen till sexårsverksamheten första dagen, hur de under stora restriktioner och förmaningar fick börja gå till skolan själva, luciafesterna, föräldramötena, skolavslutningarna...

Vi har haft 20 fantastiska år här! Jag är så glad över de här åren och jag är så nöjd med att barnen fått växa upp här. Det har förmodligen varit mina lyckligaste och mest händelserika år.

Nu ska det bli underbart att flytta vidare och ta nya kliv i livet.

Regnet det bara faller ner...

Det regnar och blaskar fortfarande. För mig, som inte gillar vintern något vidare, känns det härligt att se barmark och gräs igen!
Annars är det bara jättemycket att göra - men roligt och stimulerande. Låg vaken en del i natt och strukturerade vad jag skulle göra, anlände till jobbet extra tidigt och högg in på göromålen. Kan så här på kvällskvisten bocka av en hel del och det känns jättebra. Dessutom delegerade jag faktiskt en del i dag! Det händer inte ofta. Vi är sena med mässminglet till mässan och det beror bara på att en kollega inte riktigt gjort det han skulle tidigare, så nu fick han hela arrangemanget i knät! Det kändes rätt skönt!

Nu är det bara att tuta och köra, så blir det semester snart. Och regnet får gärna fortsätta falla!

Söndag med slabb

Det blåser, det regnar och det slaskar. Skönt! Jag hoppas bara att det inte fryser på i natt...

Det har varit en lugn söndag. Vi fikade med pappa på Waynes, maken, jag och dottern.

Det skar i mitt hjärta när jag såg pappa vandra i väg själv med trisslotterna han skulle byta in. Han måste ha det så ensamt och tomt. För honom väntar ännu en kväll med bingolotto i ensamhet. Förra veckan hade det känts deppigt, berättade han.

Bägge sönerna jobbade under dagen. För mig och maken blev det en sväng till återvinningscentralen även denna dag.

Kvällen bjuder på premiär för favoritseriens omgång två, Solsidan. Ett bra sätt att avsluta en slabbig, slaskig söndag då AIK åter förlorade en ishockeymatch...

Ont i kroppen

I nästan samlad trupp åkte vi hem till dottern för att slakta hennes djävulusiskt otympliga skinnsoffa. Det gick bättre än väntat och vi kunde faktiskt få ner den i bilen utan några som helst problem - i motsats till när vi kämpade för att få upp den, alla sex trappor för några år sedan. Vi packade litet mer och slog sönder vardagsrumsbordet. Efter en färd till återvinningscentralen, åkte vi hem till oss och tittade på några gamla dvd:er från Kanarieöarna.

Pappa skulle komma mellan klockan fyra och fem men kom halv fyra. Han skrev under fina tackkorten och jag skrev adresserna på kuverten. Det blev 18 kuvert utifrån skörden till Cancerfonden. Pappa fick en enkel trerätters; toast skagen, oxfilé med bearnaise och chokladtårta (från Frödinge), innan han åkte hem till sig igen.

När jag satt och jobbade litet framför tv:n på lördagskvällen kände jag hur otroligt ont i kroppen jag har. Det har jag haft i flera dagar men det blev förstås inte bättre av alla möbelslagsmål och allt bärande under dagen. Men hellre ont i kroppen än i själen!

Goda vänners lag

Nu är det mycket på jobbet! Kul men slitsamt. Fredagen inleddes med ett telefonsamtal till makens chef och med löfte om största diskretion lovade han att ordna semester under överraskningsresan. Det blev ett långt samtal och sedan fick jag kasta mig ner till min egen chef. Där beslutades att jag skulle ta över chefredaktörskapet för den andra tidningen vid halvårsskiftet. Det känns jättebra. Därefter var det lunchmöte om den kommande mässan och arrangemanget av Pizza-SM. Jag skrev en artikel och insåg att arbetsdagen nått sitt slut.

I bilen på vägen hem ringde jag pappa. Då fungerade inte den fasta telefonen. Jag ringde mobilen. Sex gånger utan svar. Detta triggade igång en hysterisk oro. Jag ringde maken som gjorde sig beredd att gå hem till pappa och fortsatte sedan ringa. Till slut svarade han på mobilen. Den hade legat på laddning och han hade inte hört något... Och hela Comhem var utslaget i hans område, därför fungerade inte telefonen. Pust! Vad skönt! Jag hade nog inte orkat mer elände nu...

Sedan blev det dags att åka hem till goda vännerna i Kallhäll. Det blev kräftstjärtssoppa, ugnsbakad lax och gott vin därtill. Sonen hämtade oss vid elva och på vägen hem plockade vi också upp yngsta sonen i Jakobsberg.

En stimulerande dag och en jättemysig kväll.

Flashback från ambulansscen

Södertälje vintertid. Jag säger bara; förseningar i de kommunala färdmedlen. Kyla. Snö. Halka. Farbror som ramlade på bussen mellan industriområdet och Södertälje centrum. Ambulans. Mer väntan. Men det blev en intressant intervju och sedan gjorde jag besök hos två snabbmatsställen inne i stan, de är finalister i Arla guldko. Och faktiskt köpte jag en ny bikini på rea på vägen.

När jag skulle hämta bilen i Vällingby, gick jag förbi pappas port och fick en våldsam flashback. En ambulans som står uppkörd framför porten. Vi som kommer ut från trapphuset och ser ambulansen. Och ser mamma på båren, med syrgasmask. Hon ser döende ut. Under den gula filten har hon på sig sitt rosa tunna nattlinne som hon av någon oförklarlig anledning direkt ville ha på sig när vi började bryta upp från guldbröllopsmiddagen fyrtio minuter tidigare.

Direkt när vi reste på oss, ville hon byta om. Som ett barn, började hon nästan hysteriskt dra av sig kjolen. Jag hjälpte henne. Hon satt på sin stol i köket, orkade knappt lyfta armarna. Jag drog av henne tröjan. Hon satt där i bar överkropp och jag drog nattlinnet över hennes huvud. Min moster grät och viskade till mig "Är det sista gången vi ser henne?"

Jag ringde ASIH. Jourhavande sköterska ringde för att kolla om det fanns plats på Bromma och återkom med besked om att ambulans var på väg. Det sista mamma sade när ambulansförarna trixade henne fram på rullbåren i den trånga hallen var: "Det var ju inte meningen att dagen skulle sluta så här...".
Och det var när vi sedan åkt ner i hissen och kom ut genom porten som vi såg henne. Vid den synen visste jag att hon inte skulle komma hem mer. Det kändes i hela kroppen. Hon var inte medveten om att vi stod där, att vi såg henne. Den kallskurna middagen vi ätit några timmar senare var hennes sista riktiga måltid.

Sex dagar senare dog hon.
I går dog sonens nära väns pappa. Det är mycket död nu.
Cancerdöd.

Nästan som vanligt

I dag tänkte jag på mamma vid tre tillfällen - bara! I bilen på vägen till jobbet, en gång på jobbet när någon pratade om sin mamma och så förstås i bilen på vägen hem, efter mitt dagliga telefonsamtal med pappa.

Dagen har nämligen gått i rekordfart; nu börjar allting komma igång igen och det har varit hysteriskt mycket att göra men samtidigt jätteroligt. Tidningen är tryckgodkänd, vi har fördelat personer i Security Awards jurygrupper, bestämt oss för att ha Jens Lapidus som föreläsare vid prisutdelningen, gått igenom prenumeranter, jag har gjort en telefonintervju och skrivit artikeln och en hel massa annat.

Vi AIK:are och djurgårdare har förstås också diskuterat gårdagens ishockeyderby, ett sömnpiller som AIK förlorade.

När jag kom hem jobbade jag ett par timmar till, eftersom jag är ute på "resande fot" i länet hela dagen i morgon.
Det är nästan som vanligt igen alltså...

På gott och ont.

Pågående process

1. Chockfas
2. Reaktionsfas
3. Bearbetningsfas
4. Nyorienteringsfas

Visst är det så de fyra faserna i sorg- och krisarbete ser ut, om jag inte minns mina olika utbildningar helt fel. De kan ta olika lång tid, de kan gå in i varandra men alla går på ett eller annat sätt igenom dem. Jag är nog i bearbetningsfasen. Det var ju ingen större chock, inget akut trauma, att mamma gick bort. Reaktionsfasen hann vi också ta itu med på sjukhuset och tiden efter. Jag ser fram emot nyorienteringsfasen...

Fortfarande är det så att en melodi, en TV-scen eller en diskussion påminner om det som hände för snart fyra veckor sedan. I går kväll tittade jag exempelvis på den otroligt bra TV-serien Drottningoffret med en helt magnifik Suzanne Reuter. Hon tacklade sin rollfigurs tilltagande alzheimer briljant och blev dessutom skjuten på slutet. Då grät jag en skvätt, eftersom allting kom tillbaka.

Det fanns inga direkta likheter mellan dödsfallen men bara sjukdomskampen och sorgen i scenerna lockade fram känslor. En rolig anekdot från programmet var möjligen att vi var på Råsunda i höstas, när en av scenerna spelades in...

Dagens positiva tanke:
Det börjar kännas litet roligt/skönt att vi ska åka bort med pappa, bror och svägerska i en vecka.

Bearbetning

"Kroppens naturliga uttryck för sorg är gråten, tårarna. När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. Den kan ibland i stället visa sig som en stor trötthet. Kroppen känns så tung att man knappt orkar bära upp den. Man kanske inte ens orkar sköta sig själv. Sorg kan i kroppen påminna om rädsla och ångest; man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan sorgen uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen och hjärtat är inte heller ovanliga."

Så skriver Sjukvårdsupplysningen. Kunde inte sagt det själv. Jag inser att jag är i bearbetningsfasen.

Jag kommer bli piggare. Jag kommer bli gladare. Jag kommer att bevara minnet av min friska mamma i djupet av mitt hjärta och min själ. Jag kommer också minnas vår sista julshopping den 7 december 2010. Hur svårt hon hade att andas och hur uppjagad hon var men också hur otroligt söt hon var i den färgglada mössan, vantarna och sockorna, där hon satt i rullstolen i kylan.

Hur vi köpte hennes julklapp till pappa, hur vi köpte pappas julklapp till henne (fast hon frågade om det egentligen var någon mening) och hur gärna jag hade velat ta ett kort på henne. Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag insåg att hon då skulle förstå att jag visste att det var sista gången vi julshoppade, förmodligen sista gången vi gjorde något på tu man hand.

Jag minns också med värme hur roligt hon tyckte den där sista julshoppingen var. Hur mysigt vi hade det över sista varma mackan på Josefs.

Dagens positiva tanke:
Underbart att köra bil på barmark igen!

Söndag med sol

Två plusgrader, takdropp och barmark under en vårlik söndagssol. Borde inge litet hopp. Fikade med pappa på Waynes. Det jag redan vet blir alltmer tydligt. Och jag saknar mamma fasansfullt mycket.

Som bedövad

Krav. Det känns som om hela jag är nedtyngd av krav just nu. Möjligen ställer jag de största kraven själv men jag har otroligt mycket ansvar på jobbet, jag försöker ställa upp på allt och alla i min omgivning hela tiden och alltid. Problemet är att jag är som bedövad. Jag vill bara sova men jag sover uselt på nätterna. Allt som ska göras känns oändligt oöverstigligt jobbigt.

Julen skulle bort, tröttheten till trots. Någon skulle skjutsas, någon skulle underhållas, någon ville ses på en middag, bouppteckningen skulle göras, någon ville pratas vid, någon annan pockade på som om det gällde livet. Och jag finns där - lakoniskt.

Men jag vill inte vara här. Jag vill vara i fred. Jag vill ha lite respekt. Jag skulle önska att jag var värd lite stöd. För just nu orkar jag inte.

Slut som människa

I dag är det inte var-dag, det är kläm-dag. Det innebär att mejlkorgen är rätt tom, att telefonen inte ringer, att några få människor skramlar omkring i lokalerna på jobbet. Det är dock ingen klämdag i snöandet, som fortsätter till och från. Jag är så trött på snö, vinter, deppighet, glåmighet och trötthet nu. När kommer ljuset?

Maken är i alla fall klar med bouppteckningen och jag ringde Skatteverket i dag för att höra a) vem som kan vara ingivare och b) vem som kan vara officiell förrättningsman. Det visade sig att vi väljer vem vi vill som ingivare men att det ska vara någon som kan svara på frågor kring bouppteckningen om Skatteverket vill ha kompletteringar samt att vi kan välja vem som helst till förrättningsman - så länge som det är en  myndig person som inte berörs av "arvet".

Så i helgen kan vi köra bouppteckningen officiellt och därmed bocka av ännu ett måste.

Har också försökt beställa telefonabonnemangsflytt men det kan man bara göra tre månader innan... Suck, det är 98 dagar till vi flyttar nu! Vi kan dock behålla vårt nummer tydligen, skönt!

Fortfarande strul med bökig projektledare och sur sponsor. Tittar på högarna på skrivbordet - borde kasta dem över mig med liv och lust... men vill bara åka hem.

Dagen efter

Det blev natt, natten efter mammas begravning. Och inte kunde jag sova då heller.

Det blev trettondag. Jag hade lovat och infriade löftet om att åka till IKEA. Vilken hysterisk resa! Några timmar senare hade de två äldsta barnen köpt varsin soffa, soffbord och en mängd andra möbler. Hemkörning beställdes, vi tryckte i oss några korvar och möttes sedan av det utlovade snöovädret.

Hade också köpt en tv-bänk till pappa, så maken och jag åkte över till honom och monterade ihop den. Möblerna levererades under eftermiddagen så nu är både vårt hus och dotterns lägenhet belamrade med tunga kollin.

Det är helt fruktansvärt mycket snö nu.

Maken har satt sig med bouppteckningen och jag vill gå och sova.
Det är, enligt yngsta sonen, 99 dagar tills vi flyttar.

Last farewell

Så var det dags för det sista farvälet. Jag har legat sömnlös i flera nätter, jag har våndats i flera dagar. Nu var det definitivt. Vi hämtade smörgåstårtorna halv åtta, maken och jag. Tio över nio hämtade vi dottern och fem minuter senare pappa. Han var så fint klädd och han klarade dagen så bra, kära pappa!

Vi satt i bilen och väntade en stund, såg organisten komma, gick ut när brorsan och svägerskan kom. Sammanfattningsvis blev det en riktigt fin stund i Rosens kapell! Otroligt jobbig, ofantligt ledsam. Det är alltid så svårt att ta in att det ligger en kropp i kistan framför, att den man minns och saknar aldrig kommer tillbaka....

Det är olidligt att höra släktingar gråta, att se sin man, sina barn så ledsna, att bli omkramad av släktingar som vill ge stöd. Men jag är så glad att hela släkten var representerad, att min dagmamma med snälla maken var där och att tiden i kapellet blev så pass ljus. Heder till Page, till organisten och till begravningsbyrån!

Mamma hade uppskattat det, tror jag. Att smörgåstårtorna var sämre än vi önskat känns som en bisats. Önskar bara att jag fått avhandla dagen med mamma. Som jag brukat avhandla allt annat med mamma. Men den här dagen handlade om att mamma inte finns här längre.

Och det är förbannat svårt att acceptera.

Boosten tog slut...

I går var det måndag igen. Isig bilfärd till Lidingö och en heldags jobb. Satt och väntade på korrektur. De första kom klockan 16.00! Innan dess var det foton som inte höll i upplösning, som skulle ersättas, en eventprojektledare som inte fullföljt sina åtaganden så att en sponsor var sur och litet annat smått och gott som skulle redas upp.

Det var mat som måste köpas, paket med böcker som skulle skickas till Karlskoga, papper om lägenhetsöverlåtelse som skulle skrivas ut, deklarationspapper som skulle scannas...

Allt gick förstås, som vanligt. Ringde pappa och fick rapport om dagens bankmöte, som varit rätt intetsägande. Pratade litet med brorsan, som varit med. Nu ska vi i alla fall få de papper som behövs till bouppteckningen.

Det var två dagar kvar till begravningen. Det var svårt att hitta något positivt denna dag. Men jag gjorde ett försök:
1. Det går bra för våra ungdomar, mer uppdrag till den yngsta!
2. De saker jag lade ut på Blocket har blivit sålda.
3. Begravningen är snart över. Den tar 30-40 minuter av mitt liv.

Mer boost

Tre ytterligare saker som gör mig glad:

1. Att jag kommit i gång med promenader
(fram och tillbaka till Vällingby i dag igen).

2. Att pappa går till Waynes igen och att Sergio är så gullig mot honom
(kaffe och dajmtårta för 50 kronor i dag, klapp på ryggen och lite allmänt snack).

3. Att vi röjt ur skåpen så mycket redan
(maken tog ännu en vända till Lövsta i dag).

Tre ting som gör mig glad

Måste försöka hitta det positiva i tillvaron.
1. Våra tre fantastiska ungdomar, som alla hörde av sig under nyårsnatten och kom hem helskinnade.
2. Vi går mot ljusare tider.
3. Resor och flytt.

Nyår gick rätt bra men jag bröt ihop vid tolvslaget och grät och likadant när vi lämnade pappa vid hans port och jag såg honom gå in själv.