lördag 30 juli 2011

Rekapitulation och rutiner

Det känns tomt. Sommarveckan på Kreta är slut. Nu har vi kastats tillbaka i vardagen igen och det känns nästan som sorgligt. Förra fredagen satt jag här med ont i magen och ångest i kropp och sinne. Då slog en galning till i Oslo. En stor bomb exploderade i regeringskansli-kvarteren och en timme senare sköt han en massa norska ungdomar på Arbejderpartiets ungdomsförbunds konferens på en ö.

Vi följde händelserna på TV (svensk TV var under all kritik de första timmarna) och det var en helt overklig händelseutveckling. Dottern kom över och vi tog ett glas vin på Cino innan hon fortsatte ut på stan igen. Vi fortsatte titta på TV och kolla liverapporteringen på datorn. Världen kommer väldigt nära när något sådant här händer och i ovissheten kring huruvida det är ett terrorangrepp eller en galnings verk. Undra på att man känner oro och olust ibland! Trots den dramatiska kvällen, försökte vi få någon timmes sömn innan sonen meddelade sin hemkomst.

Jag kunde koppla av och sov någon timme till, tills klockan var fyra och det var dags att åka till pappa och hoppa in i taxin som tog oss till Arlanda.

På Kreta arbetade vi snabbt upp en fast rutin för dagarna:
07.30: Jag gick ut och motionerade, en stund senare gick maken och köpte bröd. En franska lades på pappas balkongbord.
08.15: Frukost på soliga balkongen - för en gångs skull bingo med havsutsikt.
09.00: Internet i receptionen för min del.
09.30: Dags att gå några steg ner till stranden och ta två stolar så nära havet som möjligt.
10.30: Pappa kom ner till stranden och växlade några ord. De sista dagarna hade han varit uppe på gatan och köpt Aftonbladet. En dag badade han, övriga dagar satte han sig i skuggan och löste korsord.
12.30: En klassisk lunch-tid, sedan dagarna då barnen var med. Vi satte oss oftast på Gregory´s och åt. Pappa drack Sprite, jag Cola Zero och maken en Mythos.
13.30: Pappa gick till poolbaren och löste mer korsord. Maken och jag badade och solade på stranden.
14.30: Maken och jag kapitulerade i värmen och satte oss i skuggan på hotellets beach bar. Jag tog ett glas vin och  maken ännu en Mythos.
15.15: Jag gick till pappas balkong och växlade några ord med honom innan jag satte mig på vår balkong med en kopp kaffe och läste.
18.30: Alkoholfri drink serverades till pappa i solen på balkongen. Några salta kex med fyllning och något lätt alkholhaltigt till maken och mig.
19.00: Promenad till restaurangen, oftast Kantari; vår favorit i en "trädgård" där man sitter under oliv- och avocadoträd och de har rediga fläktar och schnitzlar. En kväll åt vi på Platanias äldsta krog; Platanas, 61 år, och en kväll på Poseidon. Tyvärr var det taxistrejk så det blev varken OlivTrädet eller Gamla Platanias.
20.30: Gin & Tonic på någon av cocktailbarerna på gatan, ibland Mateio och ibland Ruinen.
22.00: Promenad hemåt. Sitta på balkongen en stund. Sova gott.

Det blev möjligen något enahanda men väldigt avkopplande. Jag saknade barnen - det är klart att det blir en annan sorts semester när sällskapet är större. Inte ett moln på himlen, 33 grader så gott som oavbrutet. En riktigt skön semestervecka som jag verkligen uppskattade och redan saknar.

Nu känns det litet tomt; trist att det är över.
Nu är allt som vanligt; middag med två av ungdomarna på Cino, sedan var de borta med vinden. Vi har knappast varit saknade. Vi är möjligen bara en belastning.
Nu är packningen uppackad och en maskin körd.
Nu är det långt kvar till nästa semester.
Nu kommer hösten snart.

fredag 22 juli 2011

Olust i stället för resfeber

Det borde vara resfeber jag kände. Det är olust. Det är oro. I största allmänhet. För ungdomarna i synnerhet. Om något skulle hända när vi är borta så vet jag att de skulle klara sig fint. De är ju självständiga unga vuxna nu. Ändå drabbades jag just av en oro. Det är litet för många osäkra kort på bordet just nu. Yngsta sonen har gett sig i väg på "skattjakt", i och för sig i sällskap med andra sonen  - men ändå. Han ska köra vår bil i en vecka. Det klarar han säkert jättebra men det medför också onekligen vissa risker.

Den andra sonen ska bila till Mjölby på söndag. Nybliven kattägare som han är, var han lovad av minst två kompisar att de skulle ta hand om katten när han är borta. Nu har bägge bangat ur och dottern ska ta hand om katten. Det där löser de säkert men jag blir litet frustrerad över att de farhågor som vi vuxna  har haft redan besannas.

Dottern har fortfarande inte fått tag i fastighetsförvaltaren för att få tag på de lakan och handdukar som ligger i den tvättmaskin som gått sönder och inte går att öppna. Det gör mig frustrerad. Telefonerna här hemma har börjat krångla igen och jag har fått felanmäla dem ännu en gång. Nu ska de väl åtgärdas när vi är borta. Det i sig är också en frustration. Jag drabbades just av en oförklarlig ledsamhet mitt i all oro.

Det gör mig olustig att vi ska i väg så tidigt i morgon bitti (klockan fyra) och att jag kommer ligga mer eller mindre sömnlös tills sonen kommer hem från festandet. Det som borde vara resfeber är snarare en allmän olust. Just nu, just i denna stund, skulle jag hellre vara hemma. I morgon när vi är framme, kommer det att kännas annorlunda. Jag är bra på att leva i nuet och jag kommer att njuta när jag väl är där.

Så nu blir det en timeout i det ändå helt meningslösa bloggandet. Nu ska jag fånga dagen, trots olust och oro. Kanske kommer resfebern snart.

Dubbelt firande

Rapport från en våg den 20 juli:
Minus 600 gram, totalt 6,3 kilo. Andra guldstjärnan (en per tre kilo ner) och 100 gram från målvikt. Hurra! Detta och sonens tatuering som gjorts under dagen (undantag en dag före 18-årsdagen) firades med ett glas vin på Cino med maken och sonen på kvällen. Ingen metallsmak längre!

Rapport från en 18-årsdag den 21 juli:
Sång vid sängen klockan 6.15: "Ni är ju sköna" var kommentaren när sonen öppnade Nespressomaskinen.
Teoriprov klockan 8.30: 54 av nödvändiga 52 poäng. Nöjd son bjuds på fika och salami- och briesmörgås på fiket vid Hemköp.
Körlektion klockan 13.00: Sonen har varit rastlös och gick i god tid till bilskolan för en körlektion. Jag fortsätter preparera middagen.
Mio klockan 13.30: Jag köper ytterligare en iläggsskiva till matbordet och släpar hem. Dukar sedan för sju personer. Lyssnar på Sommarprogrammet från dagen innan, där en kvinna berättar om hur hon inte bara vill överleva utan leva, i skuggan av sin mans cancer och död.
Järfälla klockan 14.45: Sonen gör sin uppkörning. Redan när han kör ut från Vägverket känner han att han kommer klara den, säger han senare.
Hallen på Rökerigränd klockan 16.10: "Åt helvete" svarar sonen när han kliver in genom dörren. Jag har våndats i en timme men tänker att om det hade gått åt skogen så hade han nog sms:at och känner att den långa tystnaden kan vara ett tecken på att har klarat det. Han får ringa oroliga pappa och lura honom innan han avslöjar de goda nyheterna! Myndig och körkort på en och samma dag - GRATTIS!
Sundbyberg klockan 16.40: Andra sonen kommer från jobbet. Vi fikar på caféet på Sturegatan. När vi kommer hem igen, dyker kusinen och dottern upp och så småningom även maken och pappa.
Matbordet klockan 18.45: Jordgubbs- och melonsoppa, fläskfilé med salami och mozzarella samt hemfriterade pommes frites och jordgubbpaj, allt serverat med champagne och vitt vin (även alkoholfritt).
Köket klockan 21.20: Diskmaskin fylls, körs och töms. Ny diskmaskin fylls och körs. Sedan blir det soffan och ett glas vin, Facebook och väntan på den nu myndiga sonen som är ute på stan med vänner.

Rapport från dag före avresedag den 22 juli:

* Åska och regn
* Tvättmaskinen går
* Nyhetsmorgon
* Väntan på ett mejl som ska bli startskottet för sonens dag
* Högar med kläder som ska packas
* Lämna bilnyckel till sonen, som ska ha bilen hela veckan
* Beställa taxi till Arlanda
* Inte glömma alla laddare
* Städa litet
* Förmana yngsta sonen
* Ringa pappa och påminna om alla praktiska saker
* Önska andra sonen trevlig resa till Mjölby
* Kolla om dotterns tvätt kommit tillbaka efter två dygn inlåst i en trasig tvättmaskin
* Behöver inte kontrollera vädret på Kreta, är rätt säker på att det väntas sol
* Njuta av min sista "egna" semesterdag - fyra veckor; var tog de vägen?

onsdag 20 juli 2011

Carpe diem


För 18 år sedan var det ännu en gråmulen sommardag, den 20 juli. Vi var på Kanaanbadet med bästa vännerna. Vi hade avverkat Nälstabadet under molnen någon dag innan. De visste att vi behövde underhållas i väntan på förlossningen.

Hittills hade jag gått två dagar över tiden och om det skulle bli som de två föregående gångerna kunde det bli tiotalet dagar till. ”Om inget har hänt till i morgon, kan ni komma till oss och äta paj i morgon kväll”, sade de tröstande.

Vi åkte hem och någonstans sen eftermiddag kände jag av de första värkarna. På kvällen åkte vi över med dottern och sonen till mamma och pappa. Sedan åkte maken och jag hem och försökte sova litet. Den här gången tänkte vi vänta länge innan vi åkte in. På nattkröken var det dock dags.

Vi "checkade in" på KS, efter ett stopp på McDonald’s, någon gång vid tvåtiden på natten. Då var det rätt nära. Personalen trodde att barnet skulle födas som sina syskon, strax före fyra på morgonen. (Dottern 03.54 och sonen 03.50) men värkarna avtog tyvärr, så de fick sätta in värkstimulerande. Det gjorde de sista timmarna outhärdligt jobbiga. Dessutom var det var första förlossningen utan någon som helst bedövning, de trodde hela tiden att det var för sent för att lägga någon, så jag fick klara mig med lustgas. Ryggmärgsbedövning har jag inte tagit/fått någon av gångerna men bäckenbottenbedövning underlättade de två första förlossningarna.

Men - klockan 05.48 den 21 juli föddes så äntligen yngsta sonen. Precis som när dottern föddes fick jag komma till familje-BB, där maken fick bo om han ville. Han hade ju dock två småttingar hemma, så han fick åka hem och avlösa mamma. När mellanbarnet föddes förlorade jag nästan 1,5 liter blod efter förlossningen (förmodligen eftersom han var så stor), så det ansågs vara en förlossning med komplikationer, vilket gjorde att jag fick ligga på en vanlig BB-avdelning i tre dygn.

Det var för övrigt det värsta under mina tre förlossningar. Han låg där på min mage, 56 cm lång och 4,1 kg tung, när jag plötsligt dimmigt hörde en sköterska säga:
– Lise-Lotte, mår du inte bra?
Hon berättade senare att hon sett sonen tappa färg och då förstod att jag höll på att svimma på grund av att jag börjat blöda så ymnigt. Sonen lades i massa handdukar och gavs till maken medan – jag vet inte hur många/alla tillgängliga - människor hängde på min mage med knutna knytnävar. Det var tre eller fyra fullvuxna människors kroppstyngd på en otroligt öm degklump direkt efter en förlossning. Själv skulle jag andas i lustgasmasken men smärtan var fullständigt olidlig. Den synnerligen handgripliga manövern, tillsammans med en spruta, skulle stoppa blödningen. Dagen efter fick jag blodtransfusion.

Nåväl, yngsta sonen och jag åkte hem redan förmiddagen efter förlossningen. Dagen han föddes var en riktig höstdag med regn och blåst men när maken och syskonen kom och hämtade oss var det uppehåll. Jag minns att vi stannade till vid kiosken på Sörgårdsvägen för att köpa glass till ungarna innan vi åkte direkt till mamma och visade upp bebisen. Jag har ju alltid blivit extremt pigg direkt efter förlossningarna - vilken endorfinkick – så vi hade besökare i flera dagar efteråt. Syskonen var så stolta över lillebror. Och vi var så stolta över våra tre barn! Då som nu!

I går fick äntligen yngsta sonen göra sin halkkörning. Han kom till Tornparken med fika efteråt, där jag låg och solade. Det hade inte varit helt odramatiskt; han var nämligen inte registrerad för körningen denna dag heller - men de gjorde ett undantag så han fick göra körningen och fick sitt intyg därifrån. 

Jag och dottern åkte till min mormor på kvällen, eftersom hon skulle klippas. Hon gav ett förvirrat intryck, visste inte om det var morgon eller kväll, vilken veckodag det var och blev dessutom andfådd mellan varven. Det är inte särskilt underligt; hon är 97 år och väldigt ensam men ändå sorgligt. Hon har vid de två senaste besöken gett uttryck för att hon inte vill leva längre, hon har ju ändå ingen livskvalitet tycker hon. Så den dagen hon går, vet vi i alla fall att hon är nöjd. Hon är färdig. 

Senare på kvällen mötte vi sonen som kom hem från Norrland, försenat. En del av sträckan drabbades av en nerdragen el-ledning så han hade fått ta ersättningsbuss en bit. Vi tyckte litet synd om såväl honom som kattungen, så han fick skjuts hem.

Det är onsdag. Solen skiner. Jag ska städa, tvätta och handla. Jag ska ändå leva i och njuta av nuet. Makens syster ringde i går och berättade att hennes sambos ena son råkat ut för en MC-olycka och var svårt skadad. Det var ännu en påminnelse om att livet är så skört, så skört. Carpe diem!

tisdag 19 juli 2011

Stolt morsa

I går gav sig sonen i väg till Gillingebanan för halkkörningen. Som alla vet ligger inte Gillingebanan nästgårds men han kom dit på en timme. Strax därefter ringde han. Han fanns inte inbokad! Bilskolan hade gjort någon miss så han var på väg mot bussen igen. För säkerhets skull ringde han receptionen på Gillingebanan och meddelade att han skulle åka därifrån men då tyckte de att han skulle komma tillbaka och vänta en stund. Det kunde ju hända att några inbokade inte dök upp.

Sådan tur hade han dock inte. Han fick med oförrättat ärende bege sig hemåt igen. Åh, jag led! Han måste ha varit så besviken! Hela mitt modershjärta och min morsamage skrek av medlidande. När han kom hem igen, ville jag gå med honom till bilskolan och reda ut allting. Absolut inte på ett otrevligt sätt (alla kan göra misstag) men ändå försäkra mig om att de skulle ordna en ny tid snabbt.

Det tyckte inte sonen var någon bra idé. Han ville sköta det där själv, inte komma dit med en förälder. Han hade ju varit i kontakt med dem och den ansvariga skulle höra av sig inom kort.
I stället bjöd jag på tröst-fika på Cino. Då ringde bilskolan. Ny tid på Gillingebanan var bokad till i dag på morgonen och han får bilhyran vid uppkörningen i ersättning (över tusen kronor). Det var ju riktigt snyggt fixat! Vi gick i väg och bokade tid för sonens tatuering och sedan avslutades "tröstandet" med pannkakor till middag.

När jag var ute och gick i solen i morse slog det mig vilka fantastiska ungdomar vi har! Hur otroligt handlingskraftiga och proffsiga de har blivit. Jag tänkte på när dottern och jag varit på visning av hennes lägenhet i snöstormen samma dag som mamma dog och hur hon resolut ringde bostadsföretaget och med super-trevlig telefonröst lämnade ett meddelande och sedan ringde igen dagen efter - och fick lägenheten!

Jag tänkte på den djurvänliga 20-åriga sonen, som vid sidan av hårt arbete, läst på så engagerat om katter, försäkringar, vaccinationer och ordnat krångliga resor för att kunna ta hem kattungen.

Jag tänkte på snart 18-åriga sonen som jonglerar med två jobb, stort socialt umgänge, studier, körkortsstudier och inte räds att ifrågasätta eller ordna upp missförhållanden eller problem.

De är både handlingskraftiga och socialt kompetenta. De har jobb och bostäder. De är trevliga och roliga att umgås med. Jag är verkligen så tacksam och stolt över dem och älskar dem så otroligt mycket!

Jag är inne på fjärde semesterveckan. Maken tycker att jag gör för litet och om någon frågar vad jag har gjort kan jag inte säga något specifikt. Ändå har jag gjort något i princip varje dag. Det är ju inga stora saker men litet fix och trix. Jag har en rätt bekväm semesterrutin; jag går upp när maken går till jobbet, vid klockan sju. Jag läser tidningen och äter frukost. Sedan kör jag stavgången i 45 minuter. När jag kommer hem, sätter jag mig framför TV:n med datorn och lägger ut någon nyhet på tidningens hemsida, samt bloggar. Jag gör mig i ordning och sätter sedan igång med det jag ska göra.

I dag blir det litet solning i Tornparken. Tyvärr är väl gräset dyngsurt efter gårdagens regnande men det får jag ta! Jag ska bara ligga där och njuta av tillvaron och av vissheten att jag och maken har så fantastiska ungar!

måndag 18 juli 2011

Goda resultat

AIK slog Gefle borta med 3-0.
Metallsmaken är på väg att ge med sig.
Söndagen avslutades med riktigt goda resultat.
En liten missräkning var kanske att Japan tog VM-guld efter straffar mot USA i fotbolls-VM för damer men det var en händelserik och bra match, där Pia Sundhages USA borde ha avgjort redan i första halvlek, då laget spelade briljant.

Tidigare under dagen hämtade jag dottern. Sedan fikade hela familjen, utom sonen som befinner sig i Mjällom, på Cino och åkte därefter till Bromma Blocks. Före AIK-matchen, som sågs i soffan framför TV:n, åt vi hemgjord pizza.

Nu inleds en ny vecka med mörka moln på himlen. I dag ska jag gå till Systembolaget och handla alkoholfria alternativ, hämta några av mina inlämnade guldsmycken och skriva en artikel. Sonen ska åka till Gillingebanan för halkkörning.

I morgon utlovas sol, då ska jag ta mig till någon strand. Sonen ska övningsköra.

På onsdag räknar jag med att åka in till stan och väga mig, eftersom Viktväktarna här i området har sommarstängt nu.

På torsdag firar vi sonens 18-årsdag. Då får jag stå i köket i princip hela dagen. Men det gör jag förstås så gärna - tur att man är ledig!

Sedan blir det väl två mer eller mindre sömnlösa nätter innan det är dags att åka till Arlanda vid kvart över fyra på lördagsmorgonen. Vad är det som gör 18-årsdagen så speciell nuförtiden??? På min tid firade man att man blev myndig. Nuförtiden firar man att man får på krogen och supa.

Det ger mig ont i magen att tänka på att det handlar om att dricka skallen av sig (eller se till att den som fyller 18 gör det). Man har hela livet på sig att festa. De flesta har redan druckit innan 18-årsdagen. Vad är grejen? Beror det på att det inte finns ställen som har öppet för ungdomar under 18 år? Beror det på att min generation agerat dåliga förebilder? Beror det på att hela landet har blivit mer alkoholliberalt?

Det är egentligen samma sak med studenten. Jag förstår att det är fantastiskt kul att ta studenten men hur har det fått de proportioner vi ser i dag? Vad är nöjet med att stå och hälla ut dyr alkohol på varandra på ett lastbilsflak? Jag kan förstå att det är kul att åka på flaket och ha hög musik - men att dricka i stora mängder under en hel dag och att hälla ut öl och cider på varandra? Det känns ovärdigt på fler sätt än ett!

Med risk att låta som en riktig moraltant vidhåller jag att alkohol ska avnjutas i lagom mängder. Man ska känna vad det man dricker smakar. Man ska dricka så att man inte tappar kontrollen. Man ska inte låta sig påverkas av vad andra tycker.

Jag beundrar de allt fler modiga unga artister som vågar ta avstånd - vi måste ha fått det alltför bra i det här landet när vi kan hälla alkohol på varandra och när det handlar om mängd i stället för mognad. Man har inte roligare ju mer man dricker. Man har roligt - tills man har druckit en viss mängd. Det tar tid att lära sig ungefär var den gränsen går. Därför ska man inte ha för bråttom.

Allt sådant här snurrar runt i mitt huvud just nu. Allt sådant här var viktigt när dottern fyllde 18, när sonen fyllde 18 och när nu yngsta sonen ska fylla 18. Allt sådant här är viktigt när kusinerna växer upp. Som svensk i världen fortsätter jag anse att lagom är bäst.

söndag 17 juli 2011

Tuff match

När jag var yngre använde jag ibland ett medel för att sluta bita på naglarna, jag tror det hette (heter?) Stop&Väx. Det smakade verkligen riktigt illa om man bet på naglarna när man penslat på medlet. Ungefär den smaken, i kombination med stark metall- och viss blodsmak, har jag i munnen hela tiden. Jag har läst mer på nätet och nu har jag inte bara testat att skölja munnen med vatten/bikarbonat och whisky, utan även med ingefära som fått stå och dra i hett vatten. Det sistnämnda fungerade möjligen litet! Jag tyckte att det blev något bättre under eftermiddagen och att äckelsmaken i stället intensifierades när jag åt något. Så det går väl åt rätt håll...

Vi tog med pappa ut till Blockhusudden i går, där han fick äta strömming på knäckebröd. Det tror jag han uppskattade. Han följde med oss hem och fikade en bra stund på balkongen. Vädret var minst sagt växlande. Ibland låg regnet i luften och det blåste kallt och ibland sprack solen nästan igenom och det blev litet varmare. En svensk sommardag helt enkelt...

Dottern ringde och var uttråkad och hungrig, så hon kom över och åt en ihopkastad middag. När man går omkring med pinjemun längtar man inte direkt efter att laga mat och man har inte heller någon fantasi vad man ska göra, eftersom allting känns äckligt. Det blev dock fläskfilé med pommes frites.

När hon åkt, såg vi svenska damlandslaget ta bronsmedalj i fotbolls-VM och sedan kunde jag fördriva tiden med en av Richard Hobarts filmer från 1990-talet om de sju dödssynderna. Så var det äntligen dags att åka till Arlanda och lagom till midnatt möta upp sonen med vänner som - åtminstone till synes - kom helskinnade hem från veckan på Kanarieöarna. De har garanterat haft bättre väder och ätit godare mat än vi! Det är i alla fall skönt att "flocken" åter är samlad här hemma.

Nu ska bara andra sonen återvända från Mjällom, där han är med vänner i fyra dygn och dessutom ska hämta hem en kattunge.

I dag har metallsmaken avtagit men den kommer tillbaka så fort jag äter eller dricker. Vin och kaffe har visat sig vara allra värst. Så det har i princip varit en vit helg! Hostan är kvar men förkylningen bättre, så jag inledde dagen med stavgång runt Lötsjön. Det är så vackert! Hela området kring sjön har ändrat karaktär sedan i april. Från början var det vackrast att gå motsols runt sjön, nu är det vackrast att gå medsols. Vilken liten oas det är!

Eftersom solen är uppe och värmer gott, får det bli stranden i dag. Sedan samlas familjen (utom sonen i Mjällom) framför TV:n för att se Gefle-AIK. Det blir en tuff match! Men den tuffaste matchen just nu är pinjemunnen!

lördag 16 juli 2011

Sju månader

I dag är det sju månader sedan mamma gick bort. Det har varit sju långa men innehållsrika månader. Det har varit sju månader då sorgen slagit till med jämna mellanrum. Jag tänker på mamma i princip varje dag och jag saknar henne fortfarande oändligt!

Matförgiftning, förkylning och pinjemun inom loppet av en vecka är väl ändå litet i överkant? Tur att jag har semester så att jag är utvilad - annars hade jag nog däckat fullständigt... :-D
Veckan avslutades dessutom med lätt dramatik. I går förmiddag ringde maken och sade att sonen ringt och berättat att hans bil var stulen. Ett par kvällar tidigare hade han lastat ut kassar (med katt-prylar) ur bilen och tydligen tappat nyckeln vid bilen. När han inte hittade nyckeln morgonen efter, trodde han att den låg i någon av kassarna, så han tog reservnyckeln. Dagen efter jobbade han som vanligt och kom hem 01.00 på morgonen.

Och där, någonstans mellan 01.00 och 09.30 i går morse, slog biltjuven till. Jag ringde sonen, tog några varv i lägenheten och tyckte synd om honom. Han sade att han skulle gå runt och leta. Jag kastade mig  till pendeln och åkte till Vällingby. Där hämtade jag bilen och plockade sedan upp sonen. Jag kände på mig att vi skulle hitta bilen. Det kändes som om den skulle finnas i närområdet. Jag lade upp strategin; vi skulle metodiskt söka av Hässelby Strand, Hässelby Gård, Grimsta, området kring Åkermyntan, Vällingby och Råcksta i just den ordningen.

Vi åkte Maltesholmsvägen neråt och kontrollerade badets parkering, svängde upp på Vindruvsbacken och sökte av där och svängde sedan in på Aprikosgatan för att åka runt den. Jag sade till sonen att det finns så himla många små dolda parkeringsplatser och att det egentligen är som att leta efter en nål i en höstack. Det hade gått mindre än 15 minuter sedan vi började leta - då såg vi bilen! Den stod prydligt parkerad mitt på Aprikosgatan! Vi parkerade på en p-ruta mitt emot och ringde maken, som polisanmält stölden och efterlyst bilen. Han fick avlysa allting på LKC och ordna det praktiska medan vi väntade. När vi fick klartecken hade maken ordnat att vi skulle få åka ner till verkstaden, så sonen fick gå fram till bilen, inspektera den och kliva in i den. Det var aska och fimpar överallt, fälgkorset, en bussremsa, en karta allergitabletter och ett par billiga solglasögon var borta men i övrigt såg den ut som vanligt.

Vi körde ner till verkstaden och lämnade bilen. De visade oss hur man gör bilen ostartbar, om tjuven skulle komma tillbaka. Eftersom de behövde nyckel-koden, fick vi åka hem till Sundbyberg och hämta bilpärmen (men koden hittade vi aldrig) och återvända. Sonen bestämde att han inte behövde bilen de närmaste dagarna, så verkstaden lovade att ta hand om den tills startlåset är omprogrammerat och en ny nyckel tillverkad. Det enda jag beklagar (förutom att sonen får betala ett par tusen för ny nyckel och omprogrammering) är att vi inte fick se biltjuven komma ut och upptäcka att bytet var borta! Sedan undrar jag förstås om bilen använts vid något brottsligt under natten. Enligt sonen hade han i alla fall kört sådär sex-åtta mil och eftersom det luktade ordentligt med rök måste någon eller några ha suttit i den ett tag.

Vid det här laget var vi hungriga, så vi åkte upp till Vällingby och åt lunch på Wayne's och fikade med pappa, som inte mår bra. Han har en långvarig förkylning och eftersom han säger att han mår dåligt, mår han verkligen dåligt. Det gör mig orolig.

Jag skjutsade sonen till jobbet, åkte hem och "vilade" (kollade mejl och Facebook) i 20 minuter och åkte sedan tillbaka och hämtade maken på jobbet. Vi besökte OnOff som har gått i konkurs men butiken var i princip redan tömd. När vi var på MediaMarkt ringde goda vännerna från Skälby och frågade om vi skulle äta middag på Cino tillsammans. På det sättet kom det sig att vi åt hos våra hyresgäster två kvällar i rad! Vi hämtade dock först upp sonen på jobbet och mötte sedan vännerna på stamlokuset. Min metallsmak gör att ingenting är gott, så jag tog en räkmacka och coca cola. Bakom oss satt en gammal AIK-spelare, vilket förgyllde tillvaron litet. Senare körde jag hem sonen och därefter tog vi ett glas vin på balkongen med vännerna.

Jag försökte bli av med metallsmaken med alla medel till hands. På en blogg hittade jag tips på att man ska blanda ut bikarbonat i varmt vatten och skölja munnen med - hjälpte inte. Jag försökte till och med skölja munnen med whisky - hjälpte inte. Jag sköljde munnen med morfinbaserad hostmedicin - hjälpte inte! Det är något så obeskrivligt övervidrigt att ha pinjemun, så det går inte att beskriva! Måtte det gå över snabbt! Jag måste komma ihåg att aldrig äta pinjenötter mer!

En händelserik dag i en relativt lugn vecka som jag inte kan prata med mamma om - heller.

fredag 15 juli 2011

Regn och pinjemun

Det ihållande regnet som har drabbat södra Sverige i flera dagar, drabbar nu Stockholm.
Den ihärdiga förkylning som plågat pappa och make, plågar nu mig.
Dessutom har jag fått pinjemun.

I går kväll, sedan dottern och jag vägt in oss på Viktväktarna (hon - 400 gram, jag - 100 gram), åt vi middag på Cino. Det var då jag kände den där vidriga metalliska smaken i munnen igen. Först trodde jag det var vinet. Sedan trodde jag att det var en biverkning av kortisonsalvan som jag behandlar min fläck med. Därefter misstänkte jag att det hängde ihop med förkylningen. Men - jag känner igen smaken. Jag har haft så här förut en gång, helt obegripligt obehagligt.

Så kom jag ihåg att jag har hört om pinjemun. Så jag googlade och fann:
"Pinjemun är ett fenomen som uppträder hos somliga personer när de ätit pinjenötter. Fenomenet innebär en metallisk, bitter bismak som uppträder efter några dagar och som kan hålla i sig i några dagar eller mer. Fenomenet är hittills oförklarat, men misstänks bero på ämnen i kinesiska pinjenötter."

Och pinjenötter beströdde jag kycklingsalladen med i förrgår. Jag åt dessutom några nypor medan jag tillagade maten. Förmodligen hade jag ätit pinjenötter även förra gången jag drabbades av den här vidriga smaken, som inte går bort vad man än äter och som man får leva med i några dagar.

Så förkyld och med metallsmak i munnen och gommen ska jag i regnet ta mig till pappa och hitta på något denna fredag. Jag får ta sikte på en vecka fram i tiden. Då är det dagen före Kreta. Där slipper jag förhoppningsvis både förkylning, pinjemun och regn!

torsdag 14 juli 2011

Party party - med förnuft

Vi har haft en rätt strikt hållning till ungdomar och alkohol i familjen. Mina föräldrar var inte så, där var det tillåtet att dricka (måttligt) hemma från rätt unga år. Jag tyckte länge att det var en bra hållning men när ungarna började växa upp hörde jag så många forskare, socialarbetare och poliser som betonade att ungdomar som får dricka hemma också dricker mer borta.

Därför lovade vi våra ungdomar att vi skulle bekosta körkortet om de avhöll sig från alkohol och cigaretter före 18 års ålder. Det är ett vanskligt avtal, för hur kan man egentligen kontrollera saken? Vi har dock försökt lita på våra barn och bortsett från något smärre övertramp har vi i alla fall inte blivit uppenbart lurade. Men - vad vet vi egentligen? ;-) Vi är dock stolta över att ingen av dem har kommit hem uppenbart påverkad innan 18-årsdagen. De har såvitt vi kan bedöma utvecklat en hyfsat sund inställning till alkohol och rökning (och droger får vi hoppas), vilket är otroligt skönt!

Nu är yngsta sonen på utlandssemester och jag har litet ont i magen mellan varven. Han är inte 18 år ännu men det är bara en vecka kvar. Det är självklart party party för honom, vilket man kan förstå, och vi hoppas bara att han inte råkar illa ut. Tyvärr har ju både maken och jag sett vad som kan hända unga vuxna som druckit för mycket.

När jag så läste Björns inlägg på Facebook för Polisen i Visby blev jag alldeles varm. Han har så rätt och samtidigt är jag så tacksam för att det finns personer som han. Björn är gift med en mycket god vän från förr och är världens mysigaste kille. Han hjälpte mig genom många svarta svackor när jag var sådär 19-22 år och kände mig allmänt värdelös.
Så här skriver Björn:

"Det är inget fel på dagens ungdom. Det var inget fel på ungdomen förr heller.
Det är heller inget fel på dagens eller gårdagens vuxna.
Ungdomar prövar sig fram till vuxenvärlden, och det är vi vuxna som ska visa dem och förklara konsekvenserna av vissa handlingar. När de sedan har blivit 18 år fyllda, får de helt själva stå för konsekvenserna av sitt handlande och vi vuxna har då gett dem en kappsäck med värderingar, som de ska utveckla vidare. Jag ska inte bli djupare här.

Inställning till saker förändras och så även lagstiftningen. Numera är det få vuxna som röker i sängkammaren och i stort sett ingen på restaurangen. Barnen hoppar inte omkring obältade i baksätet på bilen och föräldrarna slår inte de obältade barnen i baksätet för att de stojar för mycket. De flesta mopedisterna bär även mopedhjälm. Allt detta har gjort att samhällets kostnader för sjukvård minskat och livslång invaliditet har undvikits för många.

Nu tycker jag att det är på tiden att skruva åt inställningen till alkohol och då börja med ungdomarnas föräldrar.
Jag behöver er hjälp med min önskelista. 
Jag vill att ungdomarna ska ha en sen alkoholdebut, för all forskning visar att det minskar skadorna senare i livet.
Jag vill att föräldrar till barn under 18 år kontrollerar att ungdomarna inte dricker något. Det är Ni och inte jag, som har det ansvaret.
Jag vill att de ynglingar, som fyllt 20 år, ska få veta vilket allvarligt brott de gör sig skyldiga till om de köper ut alkohol till sina yngre vänner. Det är böter eller fängelse upp till 2 år.
Jag vill ha namnen på de personer, som trots detta köper ut alkohol till ungdomar.
Jag vill inte ertappa berusade personer under 18 år oavsett om de gjort något dumt eller ej.
Jag vill inte stå och hälla ut alkohol, som någon försett ungdomarna med.
Jag vill inte stå mitt i natten och försöka få fram telefonnumret till föräldrarna från en trilskande och berusad minderårig.

Jag kommer att fortsätta att skriva liknande anteckningar.
Jag kommer att kontrollera ungdomsfester, som kommer till min kännedom.
Jag kommer att utreda vem som försett ungdomarna med alkohol och lagföra dem om det går.
Jag kommer att ringa hem till föräldrarna om jag träffar på berusade personer under 18 år samt skriver anmälningar till socialtjänsten.
Jag kommer att ringa hem till föräldrarna om jag träffar på personer under 18 år med alkohol.
Jag kommer att hälla ut alkohol, som köpts ut till den som inte har åldern inne och upprättar anmälningar om langningsbrott.
Jag kommer att få mycket att göra i sommar.  Björn"

I går var svägerskan här och vi åt en mycket god sallad och drack alkoholfritt. Det var supertrevligt. En kort stund kom också barnens kusin och hälsade på från Uppsala. Vi kunde sitta på balkongen och njuta länge - och sedan såg maken och jag svenska damerna förlora semifinalen mot Japan.
Ännu en semesterdag läggs till handlingarna.

onsdag 13 juli 2011

Vi är verkligen överallt

Som jag skrivit tidigare finns det AIK:are överallt. Bäst var när vi satt på O'Learys i Kalmar och tittade på en AIK-match för några år sedan och sällskapet bredvid hade kontakt med sina kompisar på O'Learys i Skellefteå. Kompisarna visade sig sitta precis intill brorsan och svägerskan.

Förra året när vi kom hem från Karpathos var det en pappa med son på Arlanda som kommenterade min tatuering. Pappan skrev sedan om den och mig på Gnagarforum (fast han kallade mig "dam" - det kändes o-bra...)

Jag läste på Gnagarforum om en kille som på väg hem efter nattsudd satt på tunnelbanan en tidig morgon och såg en kille med AIK-tatuering kliva på. Kort därefter klev ytterligare en kille med AIK-tatuering på.

I går var jag på Hemköp och handlade. Det satt en ung kille i kassan. När han börjat slå in mina varor, tittade han upp och sade:
– Jag tror jag såg dig på Råsunda i går. Var du där?
Det visade sig att han gått förbi västra på väg till sin plats på östra och sett min tatuering på vägen.

AIK förbrödrar. Det finns alltid något att prata om som AIK:are. Just nu är det de två Banguras, Mohammed och Teteh. I måndags gjorde Teteh fyra (!) mål, så det blev 4-0 mot Halmstad. Vilka killar! Frågan är hur länge vi får åtnjuta deras skönspel...

Jag brukar le när folk frågar om jag var väldigt ung när jag gjorde tatueringen. För sanningen är att jag var över 40, 45 år för att vara exakt. Jag har aldrig varit intresserad av tatueringar men det var några omständigheter som fick mig att lägga mig under Dawids nål på Circle Tattoo i Sumpan (var annars?)

1. Jag var på lunch med min efterträdare på Polisen och hon berättade att hennes man ville att de skulle tatuera in sina respektive namn men att hon vägrade. "Ska man tatuera sig ska man tatuera in något som man vet är livslångt, som ett AIK-märke", hade hon svarat. Det citatet slog an en sträng hos mig.

2. Jag såg min kollegas tatuering på nya jobbet när hon drog på sig vinterstövlarna och tröjan gled upp så att ryggslutet blottades. "Om hon kan, borde ju jag kunna", tänkte jag, som hade höga tankar om kollegan och närde någon fundering om att hon kom från en bättre samhällsklass än jag.

3. Brorsan hade flera gånger frågat om vi inte skulle göra varsin AIK-tatuering. I början av 2007 mådde han av olika orsaker inte så bra och jag tyckte att han var värd något positivt i sitt liv och att han behövde praktiska saker att fokusera på. Som att ordna en skiss, hitta den bästa tatueraren och boka tid.

4. Så en fredagskväll, då jag litet däst satt framför "Så ska det låta", där Sara Löfgren, med hela armen gaddad, deltog - slog det mig! Det var dags! Jag är ju en nyfiken själ och en tatuering måste ju testas!
Jag sms:ade brorsan, som jag har för mig var på whiskymässan eller något liknande, och skrev att han skulle dra i trådarna.

Och det gjorde han. Några veckor senare satt vi hos tatuerarna och gjorde våra AIK-sköldar. Det gjorde litet ont men gav mig en ordentlig endorfinkick och välmåendekänsla. Jag kan förstå att folk som inte mår så jättebra psykiskt i princip blir beroende av tatueringar - men jag tycker fortfarande inte att det är vackert när det blir för många! Ett par på skilda ställen är OK, inte fler! För mig räcker det med en.

Ingen visste om vårt tilltag. På kvällen var jag på middag i Gamla Stan med jobbet och när jag kom hem visade jag stolt upp tatueringen. Mellanbarnet trodde det var fusk och tog ett redigt grepp om den, vilket kändes! Nu har han en likadan samt en mindre med årtalet 1891. Yngsta barnet ska snart boka tid för sin.

Det är inte så många av mina kollegor som vet om tatueringen; på jobbet är den i princip alltid dold. Det är litet kittlande att jag, som nog ses som rätt proper och korrekt, går omkring med en blaffig tatuering i lönndom. Fast några har sett den och jag vet att ryktet har gått...

Här i Sundbyberg känns det helt naturligt att gå runt i ärmlöst (så att tatueringen syns). För även om vi AIK:are är överallt, finns det en klar överrepresentation just här!

Det blir en bok

Under ledigheten har jag bestämt mig. Bloggen ska dö i oktober, efter ett år. Det som jag har skrivit under året ska kanske bli en bok, ett minne. Men bara för mina allra närmaste. Jag vill fortfarande inte skrika ut mina känslor för alla människor. Mitt liv är privat och ska så förbli. Hur det än är; bloggar och det som kanske blir en bok, är ju väldigt egofixerat. Det händer så mycket mer runt omkring, både i familj och i världen, som aldrig nämns. Det gör att det saknas perspektiv och därför egentligen blir rätt ointressant för andra.

Jag är inte ens säker på att någon skulle vilja läsa mitt vältrande i gnäll och gny. Att någon vill läsa om min kärlek till barn och stad. Att någon vill läsa om min sorg. Att någon bryr sig om mina skildringar av det intensiva arbetandet. Det är ju egentligen både ytligt och patetiskt. Men kanske kan det ändå bli ett minne. Som någon kan uppskatta en vacker dag. Kanske. Eller inte.

Jag läser en blogg; I kroppen min, som skrivs av en ung journalist med cancer. Han skriver förfärande vackert och öppet om sin sjukdom. Jag går in varje dag och läser om hans kamp. Den betyder något. Både bloggen och kampen.

Kanske startar jag en ny blogg vid något svårt tillfälle i livet. Skulle jag drabbas av något hemskt är det till och med troligt. Skrivande har alltid varit mitt liv, ett sätt att uttrycka känslor och bearbeta saker. Det är det där med hur offentligt det ska vara som är stötestenen. Och hur mycket som ska skrivas om vad. Risken är väl alltid att någon känner sig trampad på tårna för att de inte nämns, att någon tycker man skrivit för mycket om dem, att man inte fördjupat sig i rätt saker, att folk tycker att man tror att man är någon... Det där med ord är inte alltid enkla saker.

Eller som Alf Henrikson så otroligt väl har uttryckt det:

"Ett ord som en människa fäster sig vid,
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja det kan påverka livet på jorden.
Så slarva inte med orden."

Jag har semester. Det är ohyggligt skönt. Om någon frågar vad jag har gjort på min semester kan jag inte komma på något vettigt att säga; jag har bara varit hemma i Sundbyberg. Eller som jag skrev i min statusrad på Facebook i söndags:  

"håller koll här inne på FB även om jag inte själv statusuppdaterar så ofta. Jag har fullt sjå med att upptäcka och älska Sundbyberg och alla gator, grönområden, affärer - och inte minst krogar!"


vilket 14 personer gillade och ett par kommenterade. Eftersom jag är den jag är noterar jag förstås vilka som inte gillat eller kommenterat och undrar varför. Sådana funderingar är också en av baksidorna med det offentliga cyberlivet.


Nu gör jag ju saker varje dag även om jag har semester; i går städade jag till exempel nogsamt. Jag var och slängde glas, handlade i fyra affärer, läste på balkongen, fixade middag, pratade i telefon och såg på TV. En helt OK dag. Det är väldigt tomt utan sonen hemma. Hade han varit här, skulle det kanske ha blivit någon fika på Cino men jag går inte ner själv ännu. Den dagen kommer nog! 


I dag kommer svägerskan på besök. Jag har förberett en förhoppningsvis god kyckling- och melonsallad med cashew- och pinjenötter. Dottern passar också på att titta in. Det blir kul och en bra uppvärmning inför semifinalen i damernas fotbolls-VM.


Sommarvärmen har slagit av och det är litet kyligare ute, men om en stund ska jag nog hitta på något att göra. Det blir en bok! Just nu "Inifrån" av Thomas Bodström. Den hade mamma velat läsa!

tisdag 12 juli 2011

Ansvar bov i sandwichdrama

Jag kom över det senaste numret av Tara hos frissan i går.  Chefredaktör Ann Fredlund skriver i sin krönika en text om att vara klämd och nästan känna sig som en sandwich. Den kändes litet talande så här kommer den:
"Den senaste tiden har jag och Taras redaktionschef Christina gått om varandra. Jag har snudd på gått sönder av oro för min dotter, som har genomgått en operation. Och för Christina har det i stället handlat om oro över lilla mamma som plötsligt blivit lite glömsk, missat att ta sina mediciner och får tas in på akuten för än det ena än det andra.
Förr eller senare hamnar väldigt många av oss här - i sandwich-klubben. Precis när vi känner att ungarna hjälpligt kommer ihåg sina gympapåsar, slår det till. När vi känner ”hmm, jag har ju mer tid, kanske ska jag köpa ett gympakort?”

Ungarna som tycktes på räls blir stökiga, ”svåra” eller orkar inte med skolan. Och dina föräldrar tacklar av. Ibland sker detta lite stegvis och det ena avlöser det andra, men ofta gör det inte det utan allt tycks komma på en gång! Då är du en riktig sandwichare – klämd, squeezad och så totalt fokuserad på att lösa andras problem att du tappar fokus på dig själv och det där gymkortet du hade börjat fundera på.

Den kloka psykologen Thomas Böhm säger att vi kvinnor skulle bli lyckligare om vi inte tog lika stort ansvar för allt och alla i vår omgivning. Men hur gör man det? Om de nära och kära som behöver en ropar efter ens hjälp, kan man stiga av då? Sluta bry sig? Hålla sig på halvkyligt avstånd?

Vissa kan, men förmodligen inte vi. Nej, då vore vi inte sandwichare som naturen ämnat oss att vara. Vi skulle ha mer tid för oss själva och de där gymkorten, men det vore inte samma liv. För då hade vi inte varit vi. Vi helt underbara, älskande, kärleksfulla kvinnor.
Med sandwich menar vi inte en macka. Vi använder det som en symbol för det kollektiv kvinnor mitt i livet som känner sig klämda när stora familjeproblemen lägger sig på just deras axlar." 
Skulle jag vara lyckligare om jag inte tog så mycket ansvar för allt och alla? Det är inte omöjligt alls. För att ta ansvar har jag alltid gjort, åtminstone från det att min bror föddes. Jag brukar inte tycka att det är särskilt jobbigt att ta ansvar, det är en del av livet på något sätt. 

Däremot känner jag definitivt igen sandwich-dilemmat. Och visst ger ansvar också dåligt samvete. Möjligtvis är det - än så länge - så skevt att kvinnor tar mer ansvar för familjesituationen än män. Möjligtvis är det kvinnor som drabbas av det dåliga samvetet om man inte hör av sig eller träffar barn/föräldrar tillräckligt ofta och som därför tar ansvar för det och får saker att hända. Möjligtvis, inte nödvändigtvis.

Visst ger ansvar definitivt upphov till funderingar, både praktiska och moraliska. Hur många gånger har jag inte funderat över vilken information jag ska förmedla till föräldrarna till tonåringar omkring mig? Hur svårt var det inte att berätta för goda vännen att hennes dotter hade druckit alkohol i alldeles för unga år? Vilka samvetskval gav inte mitt ansvar som vuxen då? Jag grubblade och vände ut och in på mig själv och hade hjärtat i halsgropen när det väl var dags att ta upp saken. Men jag tog mitt ansvar.
Vissa situationer i livet är inte bara sandwichproblem, utan clubsandwichproblem med många lager och geggigt innehåll. Jag vill inte vara inne i sörjan.
Jo, litet lyckligare utan allt detta ansvar med alla dessa funderingar skulle jag kanske vara - men å andra sidan behöver man ju inte ta ansvar för allt - det är ett val man själv gör. Har man enagemang tar man ansvar men kanske får man även i detta sammanhang bli bättre på att sätta egna gränser. Vissa saker kan inte vara mitt ansvar. Inte bara mitt, i alla fall.

måndag 11 juli 2011

Skvaller från samfällighet

Den där maten på Chez Michel... Den orsakade illamående hela söndagen. Det var nog min "kyckling" som inte mådde helt bra. Jag kände det ju redan när jag åt den; varför åt jag upp? Men man får vara glad att inte matförgiftningen blev värre...

I går kom dottern över. Än en gång skulle fotbollen krocka med hennes tvätt-tid, så hon fick köra en maskin hos oss. Precis när hon kommit ringde förra grannarna och frågade om de fick komma över på fika. Det var inte helt oväntat och bara jätte trevligt. Vi bullade upp med färskt bröd från Hemköp och satt på balkongen en bra stund. De berättade litet skvaller från förra samfälligheten, bland annat att våra efterträdare orsakar viss irritation. Först höll de på att bygga om invändigt till sent på nätterna, så de ljudkänsliga grannarna på ena sidan hade varit och ringt på flera gånger. Nu håller de på att bygga om på utsidan, men hantverkarna får inte gå genom huset, utan måste gå runt - på grannarnas tomt. De har bland annat gått rakt över deras nylagda gräsmatta och droppat färg på deras nya plattor. Dessutom hade sonens föräldrafria fest tydligen varit väldigt högljudd. Det kändes litet skönt att höra allt det där, på något vridet sätt. Nu var våra besökare tydligt intresserade av att flytta till Sundbyberg och jag tror att de skulle älska att bo här! Vem gör inte det?

Dagen ägnades åt fotboll (dam-VM); Sverige vann över Australien och USA slog Brasilien. Det blir spännande semifinaler i veckan. Vi invigde också bordsgrillen och resultatet blev riktigt bra.

Natten var olidlig. Nu när jag är ledig sover jag riktigt illa - jag har svårt att somna, jag har myrkrypningar, jag är lättväckt (fast det är jag ju alltid) och vaknar ändå tidigt. I natt lyckades jag precis somna till klockan två. Tjugo minuter senare kom DN (02.21!) och då blev jag klarvaken igen. Men nu väntar en solig måndag. Jag ska till frissan, äta lunch hos pappa, hämta AIK-kort hos brorsan, köpa presenter till sonen, förhoppningsvis få ännu en rapport från Kanarieöarna, fixa middag och gå på AIK-Halmstad.

Hoppas det blir en riktigt bra dag, utan illamående och trots trötthet.

söndag 10 juli 2011

Se Sundbyberg och sedan dö

"Se Sundbyberg och sedan dö" är en gammal trallvänlig visa av kompositören Ulf Peder Olrog. Texten lyder så här:

"Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till del lär väl aldrig i livet vi nå'nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsa,´mma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,

möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,

få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju'ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:
Se Sundbyberg och............

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,

det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
"Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa' jag:
Se Sundbyberg och......."

Och så får det bli. Det är verkligen en helt fantastisk stad, Sundbyberg. Jag känner mig redan som Sumpanbo ända ut i fingerspetsarna. Jag ser nästan fram emot hösten, då jag ska få uppleva staden i mörkret, och se de fina gatlyktorna i sin prakt. 

Apropå att dö; i går skjutsade vi sonen till Arlanda med två kompisar för färd till Kanarieöarna. Det kändes som vanligt vemodigt att se ungdomarna gå genom säkerhetskontrollen men samtidigt litet skönt. Nu får de sköta sig själva och jag kan inget göra. Det är en del av livets gång. 

Maken och jag åkte till Gröna stugan och åt en macka respektive kaka och fikade. Och nu kommer vi till det där med att dö; efteråt gick vi in vid Lötsjökapellet och begravningsplatsen. Vi tog en sväng runt den otroligt vackra minneslunden, som verkligen är en lund, och som också hade ett litet hus där man kan gå in och sitta om det är dåligt väder. "Här får det bli", sade jag när vi gick därifrån. Jag ser Sundbyberg här och nu och den dag det är dags så är det i Lötsjökapellet ceremonin ska hållas och i minneslunden jag ska finnas.
Från död till kapitalism. Vi åkte vidare till Mazda och provkörde Mazda 3. Meningen var att vi även skulle köra Mazda 6 men försäljaren fick en affär och blev sittande på kontoret medan vi stod och svettades i bilhallen, så vi gav upp och åkte i stället till klipporna i Äppelviken. Där satt vi och solade i ett par timmar. 

Efter ett glas vin på balkongen såg vi mer av Sundbyberg. Vi gick bort till Chez Michel och åt. Det var fullt av folk och det började bra; vi åt vitlöksbröd med tsatsiki, som var supergod. Sedan tog maken plankstek och jag club sandwich. Och någonstans där blev det för mycket. Jag blev nästan litet illamående och det var inte särskilt gott heller. Även maken blev litet äckelmagad av maten. Däremot var ägaren supertrevlig och jätterolig, så vi fick oss några goda skratt. 

Vi tog ett glas till på Fashion Café, där det var någon form av 30-årsfest för en tjej. De stod ute och drack rosa bubbel innan de gick in för att äta och öppna presenter. Mannen i 21:an kom som vanligt ut och gick till 7-Eleven för att köpa en glass. Vi har suttit på Fashion Café tre gångar och alla gånger har jag sett honom och hans rutin.

Borta bra men hemma bäst; mysigast är det ändå på Nybergs Torg, utanför vår balkong. Trots att det inte var så många människor denna lördagkväll var det en god och högljudd stämning på torget, där maken och jag satt på vår balkong denna otroligt ljumma och fina lördagskväll i juli. Litet senare fick någon ett psykbryt och gick omkring och skrek men vad gör väl det?
Vi lever Sundbyberg.

fredag 8 juli 2011

Nöjd i största allmänhet

Jag är så nöjd. Tillvaron är så bra. Solen skiner, man svettas, folkvimlet utanför dörren är en glädje. Jag är ledig och kan sova till sju på morgnarna. Jag hade gått ner ett kilo den här veckan och börjar nu känna mig som jag vill känna mig.

Tog min sväng på 45 minuter i morse och sedan en promenad till ICA Maxi för att köpa namnsdagspresent till maken - en elektrisk bordsgrill. Förmodligen inte så mycket att ha (och minnesgoda läsare minns att jag redan köpt en present; bordsvärmaren, som han fick i förskott) men det är ändå kul att kunna grilla en bit kött eller en korv i helgen. Om en stund ska jag äta lunch på torget med en ex-kollega. Det blir nog skagenröra på surdegsbröd - inte så nyttigt men mycket gott.
I kväll kommer ena sonen hit på middag, det blir hemlagat och förhoppningsvis "något gott" som han uttryckte önskemål om. I går var dottern här men då åt vi Subway-macka. En annan typ av tillfredsställelse.

I morgon åker sonen till Kanarieöarna och som den hönsmamma jag alltid har varit är det förknippat med viss ängslan. Tänk om de tappar bort nycklarna till lägenheten, tänk om de äldre i sällskapet tycker det är kul att fylla den yngsta, tänk om de råkar illa ut... Det är bara att hoppas på att förståndet sitter i även utomlands. Och jag tröstar mig med att de är hemma igen om en vecka!

Däremot var jag kanske inte så nöjd efter gårdagens läkarbesök. Först var jag hos pappa, som skulle få besök av en snickare och sedan gick jag till vårdcentralen på akuttiden. Min relativt nya husläkare hummade och sade att fläcken inte ser ut så som de har lärt sig att malignt melanom ska se ut. Det uttalandet stärker min känsla av att hon inte är så erfaren. Jag fick en kortisonsalva som jag ska stryka på i en månad och samtidigt hålla koll på fläcken. Försvinner den inte, utan förändras, ska jag komma tillbaka. Även om jag hade hjärtklappning och kände mig svimfärdig av oro för att den skulle plockas bort direkt och visa sig vara elakartad, kände jag mig nästan lurad när jag kom hem med salvan, 300 kronor fattigare.

Men - på det stora hela är jag ruskigt nöjd med tillvaron. Nu hoppas jag på en helg på stranden och krogen med maken!

torsdag 7 juli 2011

Besvikelse efter utflykt

Pappa kom över och åt lunch. Full av förväntan. Han hade sett en annons, mejlat och fått svar från en ögonklinik. Nu hoppades han äntligen bli av med sina glasögon. Jag hade en mer skeptisk hållning och sade att jag skulle följa med. Därav denna dags utflykt.

Jag sade åt honom att inte bli besviken om de inte kunde göra något. Jag sade åt honom att inte betala 25 000 kronor för något, om det inte fanns en garanti för att det skulle bli en långvarig effekt.

Vi tragglade oss till kliniken, som ironiskt nog hade sina lokaler på Skeppargatan, mittemot mitt förra jobb. Skulle vara där 13.45 och kom 25 minuter för tidigt. Pappa fick komma in på en gång och jag rustade mig för en och en halv timmes väntan, som undersökningen skulle ta.

Det tog fem minuter, så var vi ute på gatan igen. Eftersom han redan var opererad för starr gick det inte att göra något. Dessutom är han astigmatiker så han hade inte blivit av med glasögonen i alla fall. Han såg så besviken ut!
Som tur är, pratar vi pappa här. Han samlade snabbt ihop sig och vi åkte till Vällingby och fikade i nästan två timmar.

Pappa och jag hade pratat om en gammal jobbarkompis till mamma, så jag sökte litet på nätet och upptäckte att hennes make gått bort i februari, samt att hon hade ny adress. Det innebar att hon inte fått mitt kort om mammas bortgång, så jag bestämde mig för att skicka ett kort. Jag tyckte det var litet underligt att hon inte skickat något födelsedagskort till mamma, som hon alltid gjort. När pappa och jag kom upp i lägenheten låg födelsedagskortet där! Innan jag åkte hem gick jag därför och köpte ett kort och skrev ihop några rader om hennes sorg och om vår sorg.

Sedan åkte jag hem med maken och på kvällen blev det spontanfika med jordgubbar hos goda vänner i Skälby. Sönerna åkte till Mjölby fram och tillbaka och jag låg vaken tills yngsta sonen dök upp klockan två på natten.

Vissa ränder går aldrig ur en gammal mamma.

tisdag 5 juli 2011

Födelsedag firad

Att jag drömde om en utflykt med mammas och mitt gamla jobb, där jag bland annat desperat försökte förklara för en kollega att mamma verkligen var jättesjuk - hängde sannolikt ihop med att det i dag är hennes födelsedag. I dag skulle hon ha fyllt 72 år. För två år sedan åkte vi på en dagskryssning med henne, pappa, bror, svägerska, morbror och moster. Förra året bjöd hon på lunch på Joseph's och sedan åkte vi till Brostugan.

I år besökte vi minneslunden med röda rosor.
Har den äran på födelsedagen, mamma!
Det är tungt.

"Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg
en minut
Brister och faller
och drömmen är slut."

(Nils Ferlin)

Jag har en liten fläck på axeln. Jag har haft den rätt länge. För någon vecka sedan bad jag maken kika på den. Den kliar i bland men det är inget födelsemärke, utan en röd fläck. Som inte går bort. Man borde kanske visa upp den för en läkare.
I dag utnyttjade jag presentkortet jag fick av sonen i födelsedagspresent. Han och jag gick på 25 minuters massage. Massören avslutade den fantastiskt sköna rygg-, nacke- och axelmassagen med att försynt påpeka att jag har en röd fläck på axeln som kanske borde kollas upp.

Så nu har jag denna dag en ännu större klump i magen. Jag ska söka för den. Jag borde ha gjort det redan.

Men inte i dag. I dag "firar" jag mammas 72-årsdag!

måndag 4 juli 2011

Hem ljuva hem

"En gåva, en skatt
ett öde, en mening
är hela kärlekens kraft

Så skör, så stark
så öm, så innerlig
är kärleken i tvåsamheten

En dag, ett liv
en lycka, ett äventyr..."
(LE)

Det var skönt att komma hem i går kväll, efter en lång bussresa från Öland, även om det var pinsamt med den snitslade banan matolja som ledde hela vägen in i vår port (ett litet missöde som hände under helgen...). Helgen har dock varit bra, med ett vackert och lagom lättsamt bröllop, fint väder, god shopping och kul umgänge.

I dag ska jag ägna mig åt att hänga här hemma. Jag ska lämna in några smycken hos guldsmeden på gatan, ta en promenad i det gråa vädret och läsa litet. Resten av veckan är inbokad, så nu njuter jag av ledigheten i stället! I vårt ljuva hem!

fredag 1 juli 2011

Väntan

Om en timme ska jag möta dottern på centralen för vår lilla minisemester söderöver. Det ska bli kul att åka iväg några dagar men jag tycker litet synd om maken som ska gå här hemma alldeles ensam. Sonen jobbar hela helgen!
Samtidigt är det underbart att gå runt här hemma ensam. Jag njuter av att vandra mellan rummen, där det är så ofantligt lätt att hålla ordning och reda, där jag hör folkvimlet utanför och där kaffedoften ligger som en doftridå över nejden.

Dagen började som alla andra dagar den senaste veckan; med 45 minuters rask stavgång i den kvävande värmen. Nu är jag sporrad som sjutton; vägde in mig i går och noterade 800 grams minskning på en vecka - totalt 4,6 kilo sedan starten i april. Närmar mig målvikten "med stormsteg" nu, säkert mycket beroende på motionen.

Helgen blir väl något av ett undantag dock, det lär bli mycket god mat och mycket god dryck, även om söndagen mest består av resandet. Men här ska livsnjutas i dagarna två!
Väskan är packad, godiset förpackat, jag sitter resklar - nu återstår en halvtimme till jag ska bege mig till tåget. Väntan är snart över.