I går gav sig sonen i väg till Gillingebanan för halkkörningen. Som alla vet ligger inte Gillingebanan nästgårds men han kom dit på en timme. Strax därefter ringde han. Han fanns inte inbokad! Bilskolan hade gjort någon miss så han var på väg mot bussen igen. För säkerhets skull ringde han receptionen på Gillingebanan och meddelade att han skulle åka därifrån men då tyckte de att han skulle komma tillbaka och vänta en stund. Det kunde ju hända att några inbokade inte dök upp.
Sådan tur hade han dock inte. Han fick med oförrättat ärende bege sig hemåt igen. Åh, jag led! Han måste ha varit så besviken! Hela mitt modershjärta och min morsamage skrek av medlidande. När han kom hem igen, ville jag gå med honom till bilskolan och reda ut allting. Absolut inte på ett otrevligt sätt (alla kan göra misstag) men ändå försäkra mig om att de skulle ordna en ny tid snabbt.
Det tyckte inte sonen var någon bra idé. Han ville sköta det där själv, inte komma dit med en förälder. Han hade ju varit i kontakt med dem och den ansvariga skulle höra av sig inom kort.
I stället bjöd jag på tröst-fika på Cino. Då ringde bilskolan. Ny tid på Gillingebanan var bokad till i dag på morgonen och han får bilhyran vid uppkörningen i ersättning (över tusen kronor). Det var ju riktigt snyggt fixat! Vi gick i väg och bokade tid för sonens tatuering och sedan avslutades "tröstandet" med pannkakor till middag.
När jag var ute och gick i solen i morse slog det mig vilka fantastiska ungdomar vi har! Hur otroligt handlingskraftiga och proffsiga de har blivit. Jag tänkte på när dottern och jag varit på visning av hennes lägenhet i snöstormen samma dag som mamma dog och hur hon resolut ringde bostadsföretaget och med super-trevlig telefonröst lämnade ett meddelande och sedan ringde igen dagen efter - och fick lägenheten!
Jag tänkte på den djurvänliga 20-åriga sonen, som vid sidan av hårt arbete, läst på så engagerat om katter, försäkringar, vaccinationer och ordnat krångliga resor för att kunna ta hem kattungen.
Jag tänkte på snart 18-åriga sonen som jonglerar med två jobb, stort socialt umgänge, studier, körkortsstudier och inte räds att ifrågasätta eller ordna upp missförhållanden eller problem.
De är både handlingskraftiga och socialt kompetenta. De har jobb och bostäder. De är trevliga och roliga att umgås med. Jag är verkligen så tacksam och stolt över dem och älskar dem så otroligt mycket!
Jag är inne på fjärde semesterveckan. Maken tycker att jag gör för litet och om någon frågar vad jag har gjort kan jag inte säga något specifikt. Ändå har jag gjort något i princip varje dag. Det är ju inga stora saker men litet fix och trix. Jag har en rätt bekväm semesterrutin; jag går upp när maken går till jobbet, vid klockan sju. Jag läser tidningen och äter frukost. Sedan kör jag stavgången i 45 minuter. När jag kommer hem, sätter jag mig framför TV:n med datorn och lägger ut någon nyhet på tidningens hemsida, samt bloggar. Jag gör mig i ordning och sätter sedan igång med det jag ska göra.
I dag blir det litet solning i Tornparken. Tyvärr är väl gräset dyngsurt efter gårdagens regnande men det får jag ta! Jag ska bara ligga där och njuta av tillvaron och av vissheten att jag och maken har så fantastiska ungar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar