onsdag 13 juli 2011

Vi är verkligen överallt

Som jag skrivit tidigare finns det AIK:are överallt. Bäst var när vi satt på O'Learys i Kalmar och tittade på en AIK-match för några år sedan och sällskapet bredvid hade kontakt med sina kompisar på O'Learys i Skellefteå. Kompisarna visade sig sitta precis intill brorsan och svägerskan.

Förra året när vi kom hem från Karpathos var det en pappa med son på Arlanda som kommenterade min tatuering. Pappan skrev sedan om den och mig på Gnagarforum (fast han kallade mig "dam" - det kändes o-bra...)

Jag läste på Gnagarforum om en kille som på väg hem efter nattsudd satt på tunnelbanan en tidig morgon och såg en kille med AIK-tatuering kliva på. Kort därefter klev ytterligare en kille med AIK-tatuering på.

I går var jag på Hemköp och handlade. Det satt en ung kille i kassan. När han börjat slå in mina varor, tittade han upp och sade:
– Jag tror jag såg dig på Råsunda i går. Var du där?
Det visade sig att han gått förbi västra på väg till sin plats på östra och sett min tatuering på vägen.

AIK förbrödrar. Det finns alltid något att prata om som AIK:are. Just nu är det de två Banguras, Mohammed och Teteh. I måndags gjorde Teteh fyra (!) mål, så det blev 4-0 mot Halmstad. Vilka killar! Frågan är hur länge vi får åtnjuta deras skönspel...

Jag brukar le när folk frågar om jag var väldigt ung när jag gjorde tatueringen. För sanningen är att jag var över 40, 45 år för att vara exakt. Jag har aldrig varit intresserad av tatueringar men det var några omständigheter som fick mig att lägga mig under Dawids nål på Circle Tattoo i Sumpan (var annars?)

1. Jag var på lunch med min efterträdare på Polisen och hon berättade att hennes man ville att de skulle tatuera in sina respektive namn men att hon vägrade. "Ska man tatuera sig ska man tatuera in något som man vet är livslångt, som ett AIK-märke", hade hon svarat. Det citatet slog an en sträng hos mig.

2. Jag såg min kollegas tatuering på nya jobbet när hon drog på sig vinterstövlarna och tröjan gled upp så att ryggslutet blottades. "Om hon kan, borde ju jag kunna", tänkte jag, som hade höga tankar om kollegan och närde någon fundering om att hon kom från en bättre samhällsklass än jag.

3. Brorsan hade flera gånger frågat om vi inte skulle göra varsin AIK-tatuering. I början av 2007 mådde han av olika orsaker inte så bra och jag tyckte att han var värd något positivt i sitt liv och att han behövde praktiska saker att fokusera på. Som att ordna en skiss, hitta den bästa tatueraren och boka tid.

4. Så en fredagskväll, då jag litet däst satt framför "Så ska det låta", där Sara Löfgren, med hela armen gaddad, deltog - slog det mig! Det var dags! Jag är ju en nyfiken själ och en tatuering måste ju testas!
Jag sms:ade brorsan, som jag har för mig var på whiskymässan eller något liknande, och skrev att han skulle dra i trådarna.

Och det gjorde han. Några veckor senare satt vi hos tatuerarna och gjorde våra AIK-sköldar. Det gjorde litet ont men gav mig en ordentlig endorfinkick och välmåendekänsla. Jag kan förstå att folk som inte mår så jättebra psykiskt i princip blir beroende av tatueringar - men jag tycker fortfarande inte att det är vackert när det blir för många! Ett par på skilda ställen är OK, inte fler! För mig räcker det med en.

Ingen visste om vårt tilltag. På kvällen var jag på middag i Gamla Stan med jobbet och när jag kom hem visade jag stolt upp tatueringen. Mellanbarnet trodde det var fusk och tog ett redigt grepp om den, vilket kändes! Nu har han en likadan samt en mindre med årtalet 1891. Yngsta barnet ska snart boka tid för sin.

Det är inte så många av mina kollegor som vet om tatueringen; på jobbet är den i princip alltid dold. Det är litet kittlande att jag, som nog ses som rätt proper och korrekt, går omkring med en blaffig tatuering i lönndom. Fast några har sett den och jag vet att ryktet har gått...

Här i Sundbyberg känns det helt naturligt att gå runt i ärmlöst (så att tatueringen syns). För även om vi AIK:are är överallt, finns det en klar överrepresentation just här!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar