Ny karriär

"Det är den 28 september.
Den 28 september för 17 år sedan, 1994, tillhör en av de där dagarna som vi svenskar alltid minns vad vi gjorde. Själv vaknade jag en tidig, regnig och stormig morgon och möttes av radionyheterna om att M/S Estonia förlist. Jag gav mig ännu tidigare än vanligt av till jobbet, utan att då veta att nästan 70 av våra egna medarbetare varit ombord. Jag jobbade på Stockholmspolisens informationsavdelning och sattes i stabsfunktion direkt när jag kom till Polishuset. Det var inledningen på några otroligt intensiva och omtumlande dagar för många av oss. De visar ändå att en del händelser och katastrofer skapar band över alla gränser. Själv fingrar jag ibland denna dag på ett stort kuvert jag fick från Los Angelespolisen någon månad senare med en massa brev och kort från de anställda. Jag förstod inte varför förrän jag kom till botten av kuvertet och hittade en artikel ur Los Angeles Times, där jag var citerad i en mening.

Men. ... Den 28 september kan också vara en glädjens dag. Som i dag.
Det är fantastiskt roligt att i dag få hälsa er alla varmt, varmt välkomna till Security Awards.
Security Awards är säkerhetsbranschens största tävling och med den vill vi på tidningen Skydd & Säkerhet lyfta fram förebilderna, de goda exemplen och allt det engagemang och driv som finns i branschen.

Vi har nu 12 priser att dela ut. Under tiden får ni gärna köpa dricka i baren och när vi är klara om en och en halv timme bjuder vi på ett glas vin och litet tilltugg. Då får ni också tillfälle att besöka våra partners i lokalen. Ni ser vilka de nominerade är i tidningarna på borden. Jag behöver inte säga det; ni vet det redan. Det är förstås en stor ära att bara bli nominerad. Här och nu i dag är alla vinnare!
Ni som har nominerats är här för att ni kan inspirera och bidra till utveckling i branschen – och för att ni är proffs!
Jag vet att jurygrupperna har haft ett tufft arbete att utse vinnaren i varje kategori och vill rikta ett tack till alla jurymedlemmar för ert engagemang.

Den första kategorin är Årets Riskmanagementlösning. Jag hälsar David Alvén från Niscayah upp på scenen, som jag vet brinner för Risk Managementfrågor. Välkommen! Vad kännetecknar en bra Risk Managementlösning enligt ditt sätt att se?"

Ungefär så där såg min gårdag ut.
Det hade äntligen blivit dags för Security Awards, då 12 vinnare skulle koras. Och det är litet konstigt - att vår förra projektledare såg att det fanns i mig, att jag faktiskt grejar att stå på en scen och prata inför en massa människor. Jag är inte ens nervös när jag går upp, jag gillar att få mikrofonen framför munnen. De två och en halv timmarna gick rätt ok, tyckte till och med jag själv - även om tekniken strulade inledningsvis. Men alla sade att jag hanterade det professionellt. Ja, vad ska man göra när man står där?

Efteråt kom flera fram och gav jättefin positiv återkoppling (det är klart att de som tyckte det var dåligt inte kom fram och sade något...) men en sade till och med att de skulle anlita mig som moderator vid något evenemang framöver... Helt sjukt! En av mina chefer/kollegor mejlade i dag:
"Proffsigt jobbat! Bra inledning som drog uppmärksamhet, igenkänning, bra storytelling. Riktigt bra alltså - kan jag säga som hört 100tals olika tal och även jobbat med att utbilda inom presentation."
och vår unga projektledare skrev: "Du är fantastisk att jobba med". Jag suger åt mig och får en hel massa energi - vilket är tur eftersom det ändå är en anspänning innan. Perfektionist som jag är vill jag verkligen att det ska vara proffsigt och snyggt, allting.

Som kompensation för ljudstrulet, ordnade projektledaren ett presentkort åt mig och en gäst till Operakällaren med tre rätters festmiddag och vin! Det var snyggt men jag får genast dåligt samvete - inte ska jag...?!
Efter utdelningen gick jag och mediechefen till vår gemensamma bekants spanska affär Tous. Det är min gamla barndomskompis och mediechefens före detta kollega. Hon säljer superfina smycken och väskor och jag kom därifrån med en tuff väska! Sedan åkte jag hem med värkande fötter och lade mig rätt tidigt. Bäst var när Hasse Aro nämnde att han fått pris av Skydd & Säkerhet i direktsändning!

Veckan har gått i ett rasande tempo och förkylningen håller i sig. I morse vaknade jag med fruktansvärd huvudvärk men den gick att bota med panodil och vatten. Dottern och jag kom igång med Viktväktarna igen och avslutade vår "date" med god sushi.

Det har blivit litet brittsommar så det är underbart varmt ute. Däremot är jag inte ute så många timmar per dag... det är typ en minut på morgonen och någon på eftermiddagen. Lunchen intas framför datorn. Lämning av tidningen till layout i nästa vecka, så det finns ingen tid till vila. I dag har jag dessutom skickat ut fyra pressmeddelanden, lagt upp bilder på Facebook, twittrat etc. Roligt med de nya medierna när man ska marknadsföra något!

Snart helg - tack för det!

Vilohelg it is

Det har redan gått en vecka. Fråga mig inte hur det gick till. Fråga mig inte vad jag har gjort. Jag sitter i soffan under en filt och fryser med feber och ont i kroppen. Om jag ska summera veckan så låter det så här:
Fotbollsderby en kväll. Förlust för AIK, som gjorde en av sina sämre matcher.
Ishockeyderby nästa kväll. Förlust för AIK, vars vägg till målvakt gjorde en av sina sämre matcher.
Tråkningar på jobbet.
Intervjuer och möten.
Viktväktarna med första uppgången noterad. Nu gör jag sista rycket mot målvikten!
Förkylning bröt ut.
Armarna bättre eftersom jag i stället släpat kontoret på ryggen och fått ont i axlarna.

Nu är det helg och jag lovade ju i söndags att jag skulle ta en vilohelg. Nu talar även kroppen om att jag ska vila. Så vila it is. Fast en sväng till Ikea med dottern och en sväng till pappas lägenhet för att kolla om det hänt något och litet artikelskrivande kanske jag orkar med ändå...

Tredje helgen gillt

Nu har det festats och ätits gott tre helger i rad. Nästa helg får bli en vilohelg! Det är verkligen fantastiskt mysigt att tända ljusen, duka fram goda maträtter med gott vin därtill och att få skratta med goda vänner. Jag kan leva länge på de senaste helgerna. Det är dock inte lika bra för midjemått och hälsa. Jag kan ju aldrig sova ut efter sena kvällar, så jag blir sliten av sömnbristen. Nästa helg ska jag sova, stavgå och ta hand om mig själv.

Pappa kom fram ordentligt, var ute och handlade och åt en toast i går kväll, lät han meddela. Det känns skönt, då är han på plats.

I kväll kommer ungdomarna hem på tacos. Det ska bli jättemysigt!  Vi ska spela Bingo-Lotto med pappas lotter och vi ska boka resan till Kanarieöarna i vinter. Har jag firat min 30- och 40 årsdag där, ska jag väl kunna fira min 50-årsdag där också - även om jag helst hade åkt på resa till Sydafrika, Barbados, Mauritius eller något annat mer spännande. En vecka i Playa del Inglés blir ändå kanon!

Vi pratade om vår flyttprocess i går kväll. Det slår mig att för ett år sedan var jag och sonen och tittade på sådär 20 lägenheter och maken var med några av visningarna. Det är bara ett år sedan! Jag var på Grönland och mammas sjukdomsförlopp eskalerade i rask takt. Hon ville inte ha rullator. Hon fick rullator. Hon tyckte inte hemhjälp var nödvändig. Hon fick hemhjälp. Hon ville inte ha rullstol. Hon fick rullstol. Hon ville inte ha morfin. Hon fick morfin. Hon ville bara fira sin guldbröllopsdag. Hon fick fira sin guldbröllopsdag. I går slog det mig hur ensam hon måste ha känt sig på slutet. Varför är man alltid så rädd för att prata om den förestående döden? Man försöker uppmuntra och ge hopp, fast man vet. Det är lätt att prata om hur man vill ha sin begravning innan man är sjuk, men när man väl är sjuk pratar man inte lika lätt om det. Då blir det för påtagligt. Borde vi ha pratat mer med henne om livet efter?

Hon visste ju själv, innerst inne. Hon höll det för sig själv, innerst inne. Hon blottade det bara ibland. Hon blottade det för mig när vi var ute och julhandlade och hon blottade det för pappa när hon något dygn innan hon dog sade "Jag lämnar er nu."

Minnesbilder i moll

Jag bläddrar igenom foton på min iPad. Foton på bästa vännen på vår kräftskiva och från en campingplats någonstans i Sverige. Fotona från olika semestrar med mamma och pappa. Silluncher. Strandluncher. Jag känner mig ensam. Inte nog med att jag inte kan ringa vännen sedan snart två år, jag kan inte ringa mamma sedan snart ett år. De brydde sig alltid. Fanns alltid.

Det känns orättvist. Det känns tomt. Det känns som om det räcker nu. Måtte det inte bli några fler på länge, länge än.

Jag har fått kallelse till spirometri nu. Jag tror inte det kommer visa något alls men det behövs inte mycket för att jag ska släppa fram en eller annan svart tanke. Jag är en "gammal kärring" nu, snart 50. Åldern sitter dock i huvudet och jag känner mig inte särskilt gammal. Däremot börjar en och annan krämpa komma, även om jag försöker förneka dem, även om jag inte pratar om dem. Ibland far funderingen genom huvudet; tänk om jag drabbas av någon sjukdom som inte upptäcks, som går för långt. Tänk om jag måste lämna det här livet, min man, mina barn, mitt hem! Det får helt enkelt inte hända! Det finns inte i min världsbild att jag inte ska få följa ungdomarnas resa till vuxenlivet, att jag inte ska få uppleva barnbarn och pension.

Och inget kan jag göra för att påverka det. Inget kan jag göra för att försäkra mig om att jag och de mina ska få vara friska. Det är något helt utanför min kontroll och det gör mig frustrerad, samtidigt som jag sitter och bläddrar bland mina digitala foton och gräver i min minnesbank.

Nio månader

Vart tog den här veckan, undrar man förvirrat och bläddrar i almanackan. Det skulle ju lugna ner sig? Så en kort summering är: förra fredagen blev det middag på ny restaurang i Sundbyberg och sedan sov jag gott. På lördagen stod jag i köket hela dagen och på kvällen kom våra ungars barndomskompisars föräldrar på en mycket trevlig middag som höll på till halv två på morgonen.

På söndagen tog vi tag i det där jobbiga att hjälpa pappa röja köket och dela upp mammas smycken.
I måndags var det två intervjuer och ett viktigt möte på arbetet, innan vi fick tjoa oss lyckliga framför en AIK-match på datorn.
I tisdags var det intervju, i onsdags nyhetsbrev, frukostmöte, två intervjuer, lunch med förra mediechefen och skriva.
I går, torsdag, en intervju och ett möte samt ny bortamatch på datorn och ännu en seger. Dessutom började elitserien och AIK drämde till Timrå ordentligt. Det var en fin dag för oss AIK:are. Nu ligger vi tvåa både i Allsvenskan och Elitserien, åtminstone några timmar till!
I dag har vi haft budgetinstruktionsmöte med nya finanschefen och sedan hade jag uppföljning med layoutaren (som var jättenöjd med första tidningen som har utgivning i dag).
Jag "flexade" ut vid lunch och har handlat med sonen inför helgens middagar. Nu sitter jag här med ett glas vitt och litet godis och har skrivit två artiklar medan jag väntar på att maken ska komma hem. Det blir middag på stan även i kväll. Fin tradition det här!

I morgon ska pappa skjutsas till Arlanda för fyra veckors vistelse på Kanarieöarna och vi ska ha goda vänner på middag igen.

Så nu hinner jag inte sitta här och skriva artiklar (och blogga) längre; nu ska jag förbereda litet också. Och framför allt minns jag mamma i dag. Det är nio månader sedan hon dog. Det är fortfarande tomt. Jag har några av hennes smycken som minnen men hade så mycket hellre haft henne här!

Summa summarum

Torsdag klockan 13.45: 150 personer i publiken. Steffo bakom dörren. Lotta lugn på scenen med Mac:en.

Twittra:

@steffotornquist Välkommen! Du twittrar regelbundet – varför och hur hinner du?

mars

Skriver om Calvados. Har hällt upp ett glas 12-årig Busnel för att få näsborrarna i rätt darrning, äter samtidigt ost. Blir glad. Och fet.

april

Klippte just en grävling på E4an utanför Mantorp.

maj

Ångrar att jag sprutade in botox i huvudet. Det blev inte bra.

juni

Fan, gått upp två kilo bara för att jag inte dragit in på skumbananer samt anka stekt i eget fett. Nu crossmaskin i en timme som straff!

juli

Förbannat, nu åt jag upp den där lilla lappen som sitter på äpplen nuförtiden.

augusti

Idag är det åttondelsfinal i Café Operagolfen. Taggtråd till frukost. Håller inte spelet får jag väl psyka ner fanskapet. Bra mig!

I morse klockan fem:

Dagens viktigaste: att hedra minnet av Stefan Liv i #NyMo, att leda Stora Säkerhetsdagen i eftermiddag. Lång o viktig dag.

Twittra:  @steffotornquist Vad för du för respons på ditt twittrande?

Jag hörde för en tid sedan debattören och bloggaren Johan Ronnestam, som beskrev skiftet i företag och organisationer, där vd och styrelse numera befinner sig längst ner på kunskapstrappan och de unga nyanställda högst upp – åtminstone när det gäller sociala medier. Hans otvetydiga råd var ”Häng på för att hänga med”.

En som verkligen har hängt på är Steffo Törnquist. För, det ni precis hörde var ett urval av hans tweets/uppdateringar på Twitter.I mars var vi 5 700 personer som följde hans inlägg. I dag är vi över 10 000. Han sprängde 10 000-gränsen i går. Steffo skriver någonstans mellan 10 och 40 uppdateringar om dagen.

I dag har han också twittrat:

* Oerhört intressanta talare på Säkerhetsdagen. Ska bli förbannat intressant!!

och

* Säkerhet handlar inte bara om att skydda folk o egendom. Det handlar om identitetsstöld på nätet, mailbombning, imagehot, spionage, politik

Frågan är om han ser några risker själv...

Twittra:   @steffotornquist har du själv någon gång blivit utsatt för något, kopplat till din närvaro på sociala medier?

(Steffo kommer in)

FRÅGA:

Hur reagerar man då – är det värt att synas på sociala medier när man riskerar sådana saker?

Varför är du här i dag, varför tror du att Stora Säkerhetsdagen är viktig?

Välkommen - ska vi passa på att höra efter om Thomas Lundin twittrar?

Steffo ställer frågor till Thomas - sedan säkerhetsgenomgång med representant för Stockholm Waterfront innan första föreläsaren...

Stora säkerhetsdagen blev lyckad. Steffo och jag fungerade bra ihop och han sade senare till G4S vd, som han känner, att det hade varit lätt att samarbeta med mig. Jag fick mycket positiv återkoppling på mina kläder och mitt lugn. Någon kommenterade att det var stor skillnad på mig och min konkurrenttidnings chefredaktör, hon med fiskhandslaget och den buttra uppsynen, som i pausen gick ut på ärenden i stället för att mingla med sina läsare.

Dagen var intressant, både roande oroande. Jag twittrade och uppdaterade Facebook hela dagen och Steffo skrev också en uppdatering om att det var intressant samt ett tack-tweet. Jag och mediechefen följde med några festprissar från ett företag som vi vill samarbeta mer med till Nordic Light och blev bjudna på ett glas vin, innan jag åkte hem vid midnatt. Nöjd. Belåten.

Dagen efter var det jurymöten i Fast Food Awards på Stockholmsmässan och efter det åkte jag hem och jobbade. Ringde en före detta jobbarkompis som det var länge sedan jag pratade med, kände på mig att något hänt. Mycket riktigt; polisen hade kommit hem och gjort husrannsakan hos hennes son, som fortsatt att röka hasch under sommaren. Nu var det fortsatt program på Maria Pol och åtalsunderlåtelse för honom.

På kvällen testade vi Restaurang Prima och i går var det middag för våra barns bästa barndomskompisars föräldrar. Det är verkligen jättekul att vi fortfarande umgås. Det blev champagnesangria på solig balkong, med krustader och tilltugg, kaviarpuckar med ostbågsströssel, oxfilegratäng med vinsås, varm brietårta med honungsnötter och rocky road-kladdkaka. Till detta riktigt fint rött vin, portvin och avec.

Alla verkade uppskatta maten och det bästa är att vi ska ha middagsgäster även nästa helg och att jag tänkte köra samma meny - eftersom jag köpte mycket av allt och därför slipper komplettera med så mycket!

I dag är det redan söndag. Veckan som kommer bjuder många intervjuer och möten men först ska jag ha en lugn dag, då vi ska besöka pappa och hjälpa honom att packa köket, inför renoveringen.
Se där, det var en summering av de gångna fyra dagarna!

Urladdning och uppladdning

Urladdning:
I går kunde jag lämna jobbet utan jobbdatorn. Första gången på en månad. Ovant. Blev rastlös. Tvingade med maken på upptäcktsfärd till Lidl för att bilda mig en uppfattning om utbudet där. Det blev en dag av urladdning. Tidningen kunde efter ett antal vändor tryckgodkännas. 68 sidor med hyfsat redaktionellt material och några nya annonsörer.

Den bär sig inte riktigt ekonomiskt men det känns ändå som vi är på väg - jag och nya mediechefen. Jag fick släppa igenom två korrfel som formgivaren missat men får svälja det, hur retligt det än är. Urladdning. Nu ligger tidningen i tryckpressarna. Det var även urladdning för vädret. Regn och blåst. Höst.

Uppladdning:
Talet är skrivet. Korrigerat. Ändrat. Tidtaget (två minuter och sju sekunder). Jag hittade inget lämpligt solarium så jag får använda foundation och hoppas på att jag slipper bli flammig. Jag tar ständiga promenader till klädkammaren och funderar över vad jag ska ha på mig. Blir jag för uppklädd med finklänningen? Ska jag vara tuffare klädd? Helt klädd i svart?

Det är första gången jag står på scenen som chefredaktör för Skydd & Säkerhet - jag ska synas, jag är varumärket, jag ska bli ihågkommen - det är över huvudtaget första gången jag står på scenen inför 150 personer...

Varför har projektledaren som pushade fram mig till detta slutat? Han skulle ju coacha mig. Samtidigt vet jag att jag kommer genomföra det med visst lugn. När det väl gäller, så infaller sig ett lugn. Jag ska ställa bra frågor till Steffo utan att snubbla på tangenter eller ord, jag ska mingla, jag ska le, jag ska vara överallt i morgon eftermiddag.

Det måste dock vara en good hair day. Tekniken måste fungera. Strumpbyxorna får inte gå sönder. Jag måste byta kofta mot sjal till middagen. Var kan jag lägga dator och ipad när vi äter? Uppladdning pågår. Var kan jag ladda batterierna?

Nedräkning

Nu är det nedräkning till scenframträdandet inför 150-talet deltagare. Det handlar om ett par minuter men jag har det hängande över mig ändå. Det är något slags skräckblandad förtjusning. Jag velar om kläder och jag skulle vilja sola men så är det något som håller mig tillbaka.

Helgen gick i sensommarens tecken, varmt men kallt mellan varven. Mörka kvällar. Det är litet mysigt med hösten ändå. Och på fredag är Stora säkerhetsdagen över. Så nu räknar jag ner.

En helt ledig helg

Äntligen! Sol och stavgång tidig lördagsmorgon. Underbart! Sedan tvättning och shopping i Vällingby med dottern och fika med pappa. Det blev fem (!) nya blusar, en kavaj, höstkängor och en kjol samt tre vinglas till samlingen. Och så någon mascara och något nagellack också.

Dessutom har maken putsat fönster och jag skurade golven i går så nu känns det fräscht och fint igen. Och när sonen och jag tog en promenad i Sumpan litet senare blev det också nya löpare till matbordet.

Jag känner mig så nyttig och nöjd!
Nu är vi rustade för middagen nästa helg! Snart ska jag rusta mig för kvällen. Finklänning på och middag hos bror och svägerska står på lördagsagendan.

Och i morgon väntar ännu en helt ledig dag! Jag har inget jobb alls med mig hem! Det känns lyxigt, det känns ovant och det känns välförtjänt!

Njutbart

Nu lägger sig lugnet. Tidningen är korrekturläst, nytt omslag valt, alla lata gubbar på jobbet har visserligen varit litet sura i dag men jag tror att jag lyckades tina upp dem medelst glatt humör och viss charm, ett extra nyhetsbrev är förberett och går ut på måndag morgon klockan 8.00 och för första gången på en månad känner jag mig litet lugnare. Nu kanske livet återvänder. Nu kanske jag hinner lyssna på svaren på mina ställda frågor. Nu kanske jag hinner börja läsa nyheterna. Nu kanske jag hinner börja följa någon serie på tv.

Vi har ätit kallskuret och ost i solen på balkongen och jag är inne på andra glaset vin. På bordet ligger mintchoklad och väntar. Om en stund börjar en em-kvalsmatch i fotboll. Sonen hostar och har svårt att prata men är förhoppningsvis så sakteliga på bättringsvägen.

Så. Nu njuter jag av livet en stund. Sedan ska jag planera nästa helgs middag och försöka hitta en snickare som kan fixa vårt köksgolv. Njutning och planering. Njutning och agerande. Det är livet för stunden.

Lata människor

Visserligen hade jag tänkt gå tidigare i dag för att hinna med både skräddare och viktväktare men när jag gick var det i vredesmod. Jag bara stängde av datorn, packade ner den och drog fortast möjligt. Det var första gången jag blev ordentligt irriterad på jobbet.

Jag är visserligen "mamma" till Fast Food Awards. Men nu jobbar jag inte med den tidningen längre. Det finns en projektledare, det finns en ny chefredaktör, det finns en mediachef och det finns en "senior manager" som alla har fingrarna med i leken. Tidigt i augusti skickade jag ut en lista över jurygruppsmedlemmar och förslag på vilka grupper de ska ingå i.
Som vanligt fick jag ingen reaktion.

I ett möte med projektledaren i dag kom vi överens om att jag kan skicka ut nomineringarna på tisdag om jag får alla underlag. För allas kännedom mejlade jag ut jurygruppsfördelningen och skrev att om de hade synpunkter fick de själva ragga upp fler och bara meddela mig mejladresserna.

Nehej, då ringer först mediachefen och är orolig för att han ska ingå i två grupper och frågade om man (jag) kunde hitta andra. Mitt svar blev: "Absolut, kommer du på någon så ring och fråga om de ställer upp. Meddela mig mejladressen bara." Precis som jag skrivit i mejlet. 
Strax därefter fick jag ett långt mejl från senior manager med en mängd förslag på företag som borde ha representanter i jurygrupperna! Jag svarade att jag inte känner några på de företagen och att jag inte hinner. Fick ett kort "ok" till svar.

Då drog jag i väg ett mejl till de allihop där jag skrev att de får ha ett möte utan mig i morgon, eftersom jag är mitt i pressläggning av den tidning jag jobbar med och att de själva får hitta dessa jurymedlemmar. Sedan gick jag hem. Lata människor, säger jag! Det är så förbannat lätt att lämpa över på andra.

Jag korrläser tidningen och styr upp layouten. Det kan bli bra. Men så kom konkurrenten i dag - min förra tidning - och har precis använt samma tema på omslaget som jag planerat. Jag blev jättebesviken och måste planera om så här i slutskedet.

Dagen slutade trevligare; jag gick och hämtade min insydda klänning för 300 kronor och sprang sedan bort till Viktväktarna. Totalt 7,9 kilo ner nu sedan veckan efter påsk, 500 gram kvar (fast egentligen kan jag ju "stanna" nu men vill ha en jämn siffra).

I morgon är det fredag. Då hoppas jag få de sista sidorna att korrekturläsa och ett nytt omslag. Sedan måste jag börja fokusera på Stora säkerhetsdagen. Då vill jag inte ha några lata människor omkring mig!