fredag 29 april 2011

Normalisering

Sakta men säkert börjar tillvaron normaliseras. Vi har dock inget bredband som fungerar ännu, så något handikappade är vi fortfarande.

Det har passerat en vecka. Påskhelgen avslutades i solen i Tornparken med dottern och på O'Learys, där vi skulle se Syrianska-AIK. Mitt i maten blev det läktaroroligheter så matchen avbröts. Ridå. Och veckan har sedan präglats av skuldfrågor och straff. Känns överj-igt att vara AIK:are varje gång något sådant här händer. Plötsligt har alla synpunkter på fotboll i allmänhet och AIK-huliganer/kriminella i synnerhet.

Under veckan har vi också börjat laga mat hemma. I liten skala, för i kväll firade vi fredag på Cino. Men flytten och vår trivsel i nya boendet har gett energi, så i torsdags tog jag mig i kragen och spontanstressade i väg till Viktväktarna, där jag skrev in mig och köpte på mig en ordentlig stegräknare. Som tur var hade jag inte gått upp så mycket som jag fruktat, så det borde inte vara så svårt att sakta men säkert gå ner några kilo och nå trivselvikt igen.

Arbetsveckan avslutades med en heldagskonferens med en psykolog/coach som heter Mikael Hansson och som verkar vara bra. Han kom förvisso inte med mycket nytt men var lagom underhållande och underfundig. Nu ska vi ha tre heldagar till med honom under året, under vår aviserade organisationsförändring.

I dag när jag åkte genom en bländande vacker Lill-janskogen, på väg hem, mindes jag alla gånger jag åkt hem i höstas och vintras och gråtit en skvätt för mamma. Och så blev jag nästan arg på henne, på den jävla cancern. Varför var hon tvungen att dö - nu missar hon ju den här fantastiskt vackra årstiden och allt annat underbart som händer?! Jag saknar henne så.
Jag ska gå in till Stadsmissionen och se om hennes kläder hänger där. Det ger knappast någon tröst men ett minne av henne...

Mitt i allt det här, finns ändå en glädje och energikick i vårt nya boende. Det är underbart att bo som vi gör. Även om det börjar bli normalt...

lördag 23 april 2011

Mjuk men något skakig landning

Så vaknar jag upp till en solig vårmorgon med utsikt över Sundbyberg. Det har gått en vecka sedan jag skrev. Det har kanske varit en av de jobbigaste veckorna någonsin men samtidigt en rolig och utmanande vecka.

Flytten gick jättebra. Ungdomarna hjälpte till att bära, packa upp och skruva hela lördagen. Flyttkillarna jobbade rekordsnabbt och var klara på mindre än fem timmar. Vid halv fem på eftermiddagen gick vi ner till Foodcourt och åt middag och senare på kvällen drack vi skumpa för att fira. Då hade vi packat upp sextiotalet kartonger.

Världens absolut bästa! Tack!!!

Resten av veckan har varit kaotisk. Vi har satt upp tavlor, svurit, borrat, flyttat garderober, köpt en ny garderob och klädstång, grälat,svurit mer, kompletterat med korgar, oljat köksbordet, beställt matsalsmöbler, flyttat om möbler, dragit elsladdar, beställt smörgåstårta, rensat mer, köpt födelsedagspresenter, bytt fotoramar, postat påskkort, slängt emballage på soptippen, tittat på fotboll på O'Learys, fixat påskägg och köpt påskpresenter, firat 20-åringen och haft invigningsskumpa, gått till och från Råsunda, varit ute och ätit, åkt på brunchkryssning, besiktigat och bråkat med städfirman om undermålig flyttstädning, städat efter städarna, varit hos mäklaren och lämnat över radhuset, haft kontakt med Telia eftersom telefonen inte fungerade, motionerat med en vän som fått dåliga besked efter en mammografi, helt missat solen och dessutom jobbat i tre dagar.

Summa summarum: jag är rätt slut. Vi är inte riktigt färdiga än men nu börjar jag ändå känna att jag har landat. I går, när vi var på brunchkryssningen med pappa, bror och svägerska, och jag sedan tog ett glas vin på fiket nedanför, med dottern i solen, så kände jag mig för första gången avslappnad, för första gången på många veckor. Jag har blött näsblod, haft otrolig värk i käkarna och en del andra krämpor men jag vet ju att det beror på stressen.

Samtidigt vill jag få saker på plats, eftersom jag verkligen ogillar att bo i oreda och att inte ha kontroll över saker. Nu har vi nästan fått ordning på klädkammaren, så snart ska jag gå igenom köksskåpen och få bättre ordning där, vi ska komplettera med någon byrå och flytta en tavla, köpa en kökslampa och så väntar vi på matsalsmöblerna men sedan kan vi definitivt luta oss tillbaka och njuta ännu mer.

För faktum kvarstår; jag och vi stormtrivs! Inte för en sekund ångrar jag mig! Det här är allt jag drömt om. Även om jag fortfarande håller på att vänja mig vid nya rutiner, som vilken plats vid köksbordet som är min, vilken hörna i soffan som jag trivs bäst i, var jag ska fixa hår och smink etc..., så vet jag att vi har hamnat rätt!

Nu har vi bott här i en vecka men ännu inte lagat mat hemma. Det är dags snart. Vi har haft flera besök här och vi har pratat med flera grannar, som alla talar om vilket fantastiskt område det är och jag behöver bara titta ut genom fönstret för att fyllas av glädje! Vi har verkligen äntligen landat i Sundbyberg!!!

Nu firar vi påsk! Det är påskafton och vi ska till de gamla bostadsmarkerna och fira med släkten. I veckan fick pappa besked från Kyrkogårdsförvaltningen att mamma är "gravsatt", det vill säga spridd för vinden, fyra månader efter att hon dog. Hon fick aldrig se vår härliga lägenhet! Jag som ändå tänkt att det skulle vara lätt för henne att komma in i den med rullstol. Jag ser henne fortfarande framför mig, på dödsbädden, med den insjunkna ansiktet. Jag ser henne också framför mig alla påskaftnar, då hon fixat påskägg till barn och barnbarn. Jag har hennes broderade påskduk på bordet.
Det är första påsken utan henne! Det är fortfarande sorgligt!

lördag 16 april 2011

Nytt liv väntar

Så vaknar jag upp till den sista dagen i radhuset och skriver de sista raderna från den här adressen. Gårdagen var intensiv. Vi var hos mäklaren klockan kvart över nio, litet mer än en timme senare låste sonen upp dörren på nya adressen och efter att ha lastat ut det första och ömtåligaste, skjutsade vi maken till jobbet. Då var jag litet i chock; lägenheten kändes mycket mindre än jag mindes den och sonen blev sur för att jag var negativ.
I rekordfart avverkade vi en korv och shopping av 14 emballage samt beställde hemkörning från Ikea och hämtade ut bord och stolar på Mio. Dessutom handlade vi litet "nödproviant" på Jula, innan vi åkte till Sundbyberg och packade ur bilen, samt stiftade bekantskap med en pensionär som verkar som vaktmästare i området och som ska ordna våra namnskyltar. Solen sken ute och vi hörde alla som satt och åt på uteserveringarna på torget medan vi slet som små hundar.

Vi skruvade ihop bordet och stolarna och var nästan klara med sittpallen till hallen när möblerna kom. Eftersom bilen inte kunde köra in på gården, fick vi hjälpa till att släpa in alla kollin, varav några vägde 50 kilo. Det var ingen underbar dag det här - men allt måste göras och helst på en gång för att underlätta resten av göromålen. Sedan vidtog mer skruvande och svärande. Det blev fel mer än en gång, så vi blev glada när andra sonen hörde av sig och frågade om vi behövde hjälp. Vi fick också snabbesök av några av sonens kompisar och jag gjorde ett avbrott för att lägga i mer pengar i parkeringsautomaten, då jag också för första gången besökte vårt 7-Eleven.

Vid sju på kvällen var alla bokhyllor ihopskruvade, så vi åkte ledbrutna hemåt och köpte med pizza "hem". Sedan var det dags att demontera dubbelsängen och packa det sista i huset. Jag stöp i säng vid tio men har inte sovit så gott. Jag har kommit fram till två saker under natten. Vi har nog köpt för stora möbler till köket och vi kommer inte kunna ha en klädkammare på det sätt som jag planerat. Dessutom har vi alldeles för mycket glas och köksprylar med oss.

Dessutom är vår soffa för stor - den kommer at sticka ut för mycket i vardagsrummet och jag har ingen aning om hur vi ska få in fåtöljen. Men det är problem jag får ta tag i under dagen. För nu är vi på gång, nu börjar det nya livet!

torsdag 14 april 2011

En natt i taget

Så vaknade jag sista torsdagsmorgonen i radhuset. Det känns lätt pirrigt nu. I går kväll var jag helt slut. Flera veckors intensivt packande och påtande börjar ta ut sin rätt. Pricken över i var att jag och sonen skulle åka och hämta skänken på Chilli på eftermiddagen. Jag flexade ut, handlade, åkte hem med kylvarorna och bytte skor, hämtade upp sonen vid pendeltåget och åkte till Barkarby.

Som jag misstänkte var skänken ett monster. Gigantiskt, tung och otymplig. Vi fick hjälp att lasta in schbraket i bilen men sedan... när vi kom hem. Då kände jag att situationen var mig övermäktig. Maken och sonen försökte lösa situationen men paketet gick knappt att rubba. Som tur var kom grannen och jag var snabb på att fråga om han hade en pirra.

Det hade han, så medan han hjälpte till att forsla in eländet i vår hall, parkerade jag bilen och pustade ut. Man får tänka på att man nästan är 50 nu! Man har inte riktigt samma uthållighet som för tio år sedan...

Bältrosen ger inte med sig, hostan finns kvar, handlederna värker och jag är ledbruten. Till det kommer de otroligt oroliga nätterna. I natt sov jag i och för sig riktigt bra - men då snarkade maken i stället, så jag fick säga åt honom flera gånger. Men - om en vecka är det över! Och jag ska sluta gnälla så här för mig själv! Nu tar jag en natt, en dag i taget och snart är vi på plats!

onsdag 13 april 2011

En dag i taget

Så vaknade man den sista onsdagsmorgonen i radhuset. Fast jag var vaken i över en timme på natten. Låg och upprepade mantrat "ta en dag i taget", "ta en dag i taget". Det är egentligen inte så mycket kvar nu men vill ha fullständig struktur och kontroll när det bränner till.

Jag låg och strukturerade upp onsdagens göromål (åka till Chilli och hämta skänken, tvätta, tvätta håret, promenera) och torsdagens göromål (lämna flytvästen i polishuset, bevaka en konferens, skriva referat i pauserna, ta mig hem, fixa middag, tvätta det sista, flytta ut allt som ska till lägenheten på fredagen, till hallen, packa de sista tallrikarna...) osv.

Fredagen blir onekligen den största utmaningen - men å andra sidan; vad är det som säger att allt måste bli klart den dagen? Jag vet att jag stressar upp mig i onödan!

För det handlar egentligen bara om att ta en dag i taget. Och det handlar egentligen bara om tre-fyra dagar av mitt liv.

tisdag 12 april 2011

Tålamodet tryter igen

Så vaknade jag upp den sista tisdagsmorgonen i radhuset. Nu börjar tålamodet tryta. Min målbild nu är lördag kväll, då jag tänder ett ljus, sjunker ner i soffan och tar ett glas champagne. Då är vi på plats. Sängen är bäddad, handdukarna hänger i badrummet, det mesta är uppackat och två dagars tufft jobb samt flera veckors förberedelse är över. Det känns oändligt långt kvar till lördag kväll! Samtidigt är det bara några få dagar kvar.

I går var jag så trött, så trött hela dagen. Det är det här med att jag vaknar mitt i natten och ligger vaken någon timme eller två. Kanske var jag också litet påverkad av TBE-sprutan, för jag kände mig nästan sjuk. Hostan var jobbigare igen, jag hade en brinnande värk i bröstet och livet var tungt i största allmänhet. Det var därför skönt ta en promenad; det är så fantastiskt skönt att få röra på sig och rensa hjärnan litet! Det hade dessutom plötsligt blivit 17 plusgrader över några timmar, så det var dessutom underbart ljummet ute.

Nu är nästan alla lampor nedmonterade, kylen tom, i princip alla skåp tömda och alla tavlor, utom två nedlyfta. Vardagsrummet är helt belamrat av kartonger och väskor, så nu har vi börjat sprida ut oss i köket också.

Det är nära nu men jag är otålig!

måndag 11 april 2011

Sista måndagsmorgonen

Så vaknade jag sista måndagsmorgonen i radhuset. I går var det sista söndagen men den märkte jag inte så mycket av. Vi drog till Råsunda redan kvart över elva för att vara med vid bussmottagningen och ta en fika i solen. Sedan var det match - hemmapremiär och AIK slog till genom att göra tre mål. Det var ingen höjdarmatch men 3-0 mot Mjällby är ett synnerligen bra resultat!

Därefter for äldsta sonen och jag ut till Kvarnholmen och Kanal 5:s studio. Vi hade hoppats hitta någonstans att äta där men det var stendött, så vi fick sitta i bilen och vänta på insläpp. Han hade ordnat biljetter till Fenomen med Uri Geller och yngsta sonen, som skulle följt med, fick ställa in eftersom han var sjuk. Det var väl inte något av de bästa programmen men roligt att se hur det går till "bakom kulisserna"! Jag tror inte vi kom med i bild, för vi satt nästan högst upp. Jag var hemma igen vid 22.30 och så var det med den söndagen!

Nu är det måndag och jag har en intensiv vecka framför mig! Hoppas att såväl skohylla från Mio som skänk från Chili kommer denna vecka.

I kväll åker de sista gardinerna ner; de som sitter i köket. Sista måndagen i radhuset.

lördag 9 april 2011

Memory Lane

Men mindre än en vecka kvar på denna adress tillåter jag mig en kort guidad minnestur över våra 20 år i radhuset.
Vi flyttade in i februari. Dottern var ett och ett halvt år och visade direkt upp att hon trivdes. Min mamma och pappa, brorsan och kompisen hjälpte till att flytta in och mamma konstaterade att dottern anpassade sig på en gång. Hon pladdrade och lekte och var allmänt nöjd. Vi bjöd alla på pizza innan de åkte hem och jag bäddade våra sängar. Dottern fick sova mellan oss. Mitt i natten spydde hon! Och i vilken kartong låg nya lakan? Jag fick leta medan maken duschade av dottern.

Någon av de första dagarna stegade "Majoren" fram och hälsade. Han konstaterade direkt att jag var gravid, fast det knappt syntes. Den 9 april (som i dag) skulle sonen ha fötts. Den 20:e var det vårstädning och maken jobbade. Jag och dottern var ute och sopade och träffade alla grannar. De undrade när det var dags för födsel och jag sade glatt "för nästan två veckor sedan". Då blev de milt uttryckt förskräckta och tyckte inte att jag skulle vara ute. Jag sade att jag gjorde allt för att få igång värkarna. När jag senare gick lös med dammsugaren inomhus, kände jag att det nog var på gång. När maken senare kom hem körde vi över dottern till mina föräldrar i villan och tio i fyra på morgonen föddes äntligen sonen.
Två år senare var det dags för "trean". De har gått hos dagmamma i området, de har gått på kyrkis, de har gått till sexårsverksamheten, Sörgårdsskolan, Vinstagårdsskolan. Vi har suttit ute i skogen på tomtefika, haft vernissage i en dagislokal, haft troll- och sagofika i lekparken, haft grannfester, hjälpt brorsan att flytta in, grillat, jag har varit påskkärringsamordnare i princip varenda skärtorsdag och sminkat både mina och alla andras ungar.

Vi har haft halloweenfirande, föräldramiddagar, en och annan grannkonflikt, bytt bilar, bytt barnvagnar, barnstolar, målat inom- och utomhus, vårdat sjuka barn, haft en oändlig massa middagar, firat barnkalas, motionerat, grälat, oroat oss, sprungit till bussen, varit utsatta för galna personer på bussen, galna personer i telefonen, förlorat morfar, farfar, svärmor och mamma, döpt och barnvaktat kusiner, firat studenter, haft fika- och mellisstunder i lekparken med granntanterna, sett grannar komma och gå...

När vi flyttade in fanns inga trådlösa telefoner, inga mobiltelefoner (bara enorma prototyper) och inga datorer. Det var bara något man möjligen hade på jobbet. Jag fick min första jobbmobil 1994. Vi köpte vår första pc när ett av barnen var på Kanarieöarna med mina föräldrar i två veckor. Det första spelet vi installerade var ett Muminspel, som fascinerade mig lika mycket som ungarna. Sedan fanns det andra klassiska spel; Fångarna på Fortet, Journalisten och ett jordenruntspel samt ett Sverigespel som jag glömt namnen på men som ungarna spelade mest hela tiden.

När jag var föräldraledig med mellanbarnet var TV4s Nyhetsmorgon relativt nytt och stod alltid på. Så fort kocken Fredrik Eriksson visade sig och lagade mat, satt sonen och tittade intresserat. Annars var det mest bolimbompa-signaturen och lottodragningen som lockade. Vi började köpa VHS-filmer, framför allt Disney - men den första dottern fick var Mora Träsk. DVD hade ingen hört talas om än.Vi hade ingen tumlare, utan ett otympligt torkskåp.

Våra barn har vuxit upp till självständiga individer, jag har bytt jobb ett par gånger, maken har bytt några chefer, brorsan har bytt sambo/fru, bästa vännen har gått bort, vi har planerat semestrar, ordnat spontana sammankomster, firat påskaftnar, solat på altanen, vertikalskurit, vattnat, gödslat, skottat snö, vår- och höststädat, gått på årsmöten och föräldramöten, renoverat, bytt vitvaror, följt tidens tand...

Det har varit 20 helt fantastiska och otroliga, händelserika, kärleksfulla och underbara år. De bästa åren av mitt liv. Bäst av allt; familjen!

Sista familjemåltiden på Björnskogsgränd

Sov dåligt, vaknade tidigt, skjutsade sonen för att han skulle ta TBE-spruta men han övertalade mig att också vaccinera mig, så det gjorde jag. Sedan till IKEA, där sonen skulle köpa ny kontorsstol och så hem och packa bilen full med mer bråte för vidare färd till Lövsta.

Sedan bestämde vi oss för att bjuda pappa på middag, så jag stekte fläskfilé och gjorde pommes, ställde fram bearnaisesås och grönsaker men inledde med en skagentoast. Dottern och andra sonen anslöt också. Litet spontant blev det så en sista familjemiddag på Björnskogsgränd 18. På plastbord, utan ordentliga uppläggningsfat och servietter - litet camping så där. Mysigt!

Nu sitter maken och jag själva framför TV:n. Jag ska jobba en stund och sedan kolla en ny serie på TV. I dag blommade bältrosen upp igen och hostan blir aldrig bättre. Men - nu går allt på ren vilja!!!

fredag 8 april 2011

Att lägga ännu en vecka bakom sig

Jag visste det! Jag visste att den här veckan skulle bli galen - vad skönt att vi har gjort så mycket hemma så att man inte har behövt få flytt-panik! Det har varit tryckgodkännande, intervjuer, möten, mässa och Arla Guldko-gala! Det har blivit fyra-fem timmars sömn varje dygn och ett rätt hysteriskt tempo på dagarna. Dessutom blev det träningsmatch AIK-Armeniska/Syrianska Botkyrka i onsdags kväll, så det har inte blivit så många stunder för att hämta andan.

Jag har dock gjort några reflektioner under veckan
1. Pappa låter dämpad. I dag frågade jag honom rätt ut om han var nere och han tillstod att det inte var så roligt just nu = dåligt samvete! Måste göra något med honom i morgon.
2. Jag är nog den chefredaktör på jobbet som har flest järn i elden och är ute mest. Jag har missat både det stora informationsmötet med vd, då det informerades om organisationsförändringar, och chefredaktörsmötet, då vi skulle lyfta upp våra hjärtefrågor = dåligt samvete. Borde ha varit med på mötena men hade redan bokat andra åtaganden.
3. Det är en vecka kvar tills vi flyttar. Det mesta är packat och klart. Vi har bra koll på läget - men hur blir det om en vecka när vi ska skruva ihop alla möbler och packa upp alla kartonger! Jag vill ha allting klart snabbt = stress.
4. Våren känns avlägsen. Det har varit storm, klass 1.varning, det har regnat och värmen låter vänta på sig = deppigt och tröttsamt.
5. Det var roligt och hedrande att få vara jurymedlem och delaktig i Arla Guldko, även om min favorit inte vann. Galan var välarrangerad med Kattis Ahlström som moderator, underhållning av Adolf Fredriks flickkör, Sissela Kyhle och Erik Hassle. Nu känner jag mig nog redo för att äntra scenen och leda såväl Stora Säkerhetsdagen och Security Awards i höst.
6. Den jäkla hostan ger inte med sig. Det bli otroligt jobbigt när man är bland folk = borde gå till läkaren innan den bokade tiden den 5 maj, men det finns inte utrymme just nu.

Nu gör jag en annan reflektion; jag ska ta ett glas vitt vin och smaka sonens Noblesse Mint medan jag skriver en artikel. Vi lägger ännu en vecka bakom oss. En vecka kvar.

tisdag 5 april 2011

Inköpsrally

Ännu en dag läggs till handlingarna. Derbyt var stämningsfullt men mållöst. Det verkade vara nervöst och övertänt i bägge lagen och vi hoppas på roligare matcher framöver! Det var i alla fall kul att få vara med på premiären!

I dag har jag tryckgodkänt tidningen och skrivit artiklar, stressat hem för att hämta ytterligare tio flyttkartonger och packat några av dem samt varit på Mio och Chilli med yngsta sonen. Nu har vi beställt matbord och fyra stolar till köket, skohylla med tre lådor till hallen, köpt en sittpall och ball klocka till hallen, beställt en skänk och köpt en Välkommenskylt. Jag såg hur tusenlapparna flög iväg - men jag hade i alla fall 3 700 kronor att stoppa in i presentkort från julafton!

Tyvärr var det litet väntetid på skänken och skohyllan, men det är bara att hålla tummarna för att allt kommer lagom till flytten. Och än finns mycket kvar att köpa!!!

Nu pustar jag ut en stund; i morgon är det mässa hela dagen!

måndag 4 april 2011

Turbofart

Jag vet det redan; den här veckan kommer att gå i turbofart - det är ett späckat schema varenda dag och jag har både ågren och förväntan. Jag vill ju att tiden ska gå fort nu, samtidigt ska man orka och mäkta. Allt packande börjar ta ut sin rätt i mina förslitna handleder men det är värdsligt.
I dag står det en intervju på agendan och sedan... match! Det är skräckblandad förtjusning med betoning på skräck. Premiär och derby på en och samma gång. Det är nästan för mycket! Men nu har jag inte tid med bloggande eller beklagan - nu kör vi!

söndag 3 april 2011

Som ett vått täcke

Meteorologerna hade lovat sol och upp till femton grader i helgen. I stället har det legat som ett grått blött täcke över stan hela helgen. I går åt vi lunch på nya stamlokuset Café Cino, som ligger direkt under vår nya lägenhet, efter att ha lämnat in mammas kläder på Stadsmissionen. Maken och jag fixade litet hemma, bland annat med vattenintaget till tvättmaskinen som krånglar, och jag klippte ner klematisen.

I min iver att tömma alla skåp, var vi tvungna att göra slut på en slatt gin, så vi tog varsin GT före räkorna som jag tinat och som vi skulle äta. Precis när jag skulle lägga upp dem, såg jag att de gått ut för ett halvår sedan... Maken fick ila och köpa nya, färska räkor i stället.

I dag har vi varit och kikat på balkongmöbler på Plantagen och Jysk och fikat i Jakobsberg. Det är verkligen grått och lerigt överallt. Nu ska vi åka till ena sonen på inflyttningsfest. Det blir mysigt i gråheten. Och i morgon; då är det äntligen dags för AIKs första allsvenska match för säsongen! Äntligen!

Ibland så kan det blåsa kalla stormar, ibland kan himlen vara ganska grå - men när det gäller laget som vi älskar, så skiner solen snart på oss ändå...

lördag 2 april 2011

Ett liv i svarta sopsäckar

Så samlades vi och åt kallskuret hos pappa. Det var jag som stod för maten och jag hade kostat på oss dyrt och fint kött - det var supergott. Vi drack litet vin, skrapade några trisslotter och sedan var det oundvikligen dags. Vi tog två svarta sopsäckar; i den ena lade vi allt sådant i klädesväg som kan skänkas till Stadsmissionen och i den andra underkläder och sådant som skulle slängas.

Hon hade sådan ordning bland sina kläder, mamma. De låg snyggt och prydligt hopvikta. Allt kändes rent och fräscht och jag fick nästan en känsla av att hon hade förberett även detta, på samma sätt som att hon skänkte bort en massa saker i höstas. Det blev en stor och tung säck med kläder som kan komma andra till del.
Själv ville jag inte ha någonting men svägerskan tog några storskjortor inför graviditetens fortskridande.
Pappa var samlad men jag tror att han tyckte det var litet jobbigt. Själv tyckte jag det var jättejobbigt. Jag kom ihåg olika tillfällen då hon haft på sig vissa plagg och nästan allra svårast var det att se mössan, vantarna och sockorna som hon hade när hon och jag var och julhandlade. Det var jag som hade köpt dem i början av vintern, eftersom hon uttryckte en önskan om att klä sig varmt. Svägerskan fick mössan och vantarna och jag slängde sockorna eftersom mamma haft sina vätskande fötter i dem.

Det var bara använt en enda gång.
Den sista gången hon kom ut.
Den sista gången vi handlade julklappar tillsammans. Hon hade så svårt att andas men tyckte efteråt att det hade varit så roligt. Hon var så söt i mössan och vantarna och det var så jobbigt att köra rullstolen. Både hon och jag visste att det var sista gången. Jag vill inte se mössan och vantarna igen!

fredag 1 april 2011

Två veckor kvar

Utan köksmöbler, utan bokhylla, utan stereo. Mitt ibland 55, snart 60, flyttkartonger. Det blir två rätt trista veckor hemma. Även om jag har lagt en vit pappersduk på det vita plastbordet i köket och dekorerat med en vacker bukett tulpaner.

I går när jag precis kommit till jobbet, ringde den gotländska flyttfirman som skulle hämta köksmöblerna. Det var bara att åka hem till klockan 10.00 och ta emot dem och se dem bära ut vårt furubord, sex stolar och den enorma skänk som stått här sedan vi flyttade in (vi köpte den av de tidigare ägarna för 20 år sedan).

Jag jobbade hemma resten av dagen och åkte "på lunchen" till Björnboda för att handla allt som behövs till kvällen hos pappa.

På eftermiddagen åkte jag till stan, shoppade loss på Marimekko (handdukar och badlakan) och mötte sedan upp dottern. Vi åt på Hard Rock Café och minglade sedan på före detta kollegans nya livsstilsbutik Milazzo, där vi också satte litet sprätt på pengarna. Jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag gjorde av med i går. Men - handdukarna köpte jag för pengarna vi fått in på allt vi sålt (och litet till...). Jag hade till och med gjort research på nätet och sett att just Marimekkos handdukar har bäst uppsugningsförmånga enligt olika tester. Och framför allt är de ljuvliga att titta på!
Nu blir det två intensiva veckor, framför allt på jobbet. Jag är inställd på att köra hela vägen in i kaklet... Vila får man väl göra i sommar... Två veckor kvar till det "nya livet" i den nya bostaden!

I dag har jag "sovmorgon" (sov till 06.05) eftersom jag ska göra en intervju i Bromma klockan 10.00. Sedan blir det korrekturläsning för hela slanten och därefter är det bara att åka hem och hämta allt till i kväll och sedan åka till pappa. Vi ska ha middag i kombination med triss-skrap och utrensning av mammas kläder. Jag ser inte fram emot kvällen men den är ett nödvändigt ont.

Jag saknar - varje dag - att kunna ringa mamma och skvallra litet. Varje dag!