Matt av matta

I går efter jobbet for vi och köpte en matta till matsalsbordet. Den kändes helt rätt i affären; billig (kan skänkas bort om vi inte vill ha den) och rätt simpel. Tyvärr kändes den inte klockren hemma. Den var helt enkelt för svart. Stolarna ser därmed bruna ut. (De är bruna men har sett svarta ut tills mattan kom på plats). Jag får se om jag kan vänja mig eller om jag smyger i väg och köper en ny... Det blev dock jättebra med en matta på plats. Fast jag blev litet matt av hela processen...

I går kom också värmen. Underbart! Nu ska jag bara njuta av mina lediga dagar. Hoppas högtrycket håller i sig i minst en vecka, helst tre månader!

I dag fick jag ett mms på nya lilla kusinen - jättekul! Det är alltid lika overkligt att se ultraljudsfoton på foster och ta in att det faktiskt är en levande liten krabat där inne! Men det är det!

På lunchen var jag och köpte en cocktail av olika flaskor till champagnesangrian på söndag. Bror och svägerska (och krabaten i magen) kommer på middag och jag tänkte inleda med en favoritdrink - jag hoppas att jag kan få till en riktigt suverän champagnesangria, såsom den smakade på Teneriffa för några år sedan. Jag har googlat och letat recept och tror nu att jag fått fram det bästa.

Jag har klarat av dagens två budgetmöten och ska fortsätta jobba i några timmar tills jag får återvända till Sundbyberg!

Sol i sinne

Det blev en trevlig Mors dag, hur som haver. Vi åkte till minneslunden med pappa i regnet och jag satte ner tre röda rosor till vännen och tiotalet röda rosor till mamma. Sedan åkte vi hem till pappa och fikade.
Sedan letade vi mattor till matbordsgruppen. Det är inte lätt. Det ska vara rätt storlek, rätt utseende, rätt pris - beslutsprocessen blir i bland oändligt lång. Det slutade med att vi kom hem utan matta. Då var jag på dåligt humör en stund. Sedan kom ungarna och vi fikade på en blåsig men mellan varven solig balkong. Jag fick blomma, trisslott och en isig vinkylare - jättefina presenter från jättefina ungdomar!
Vi åt hemgjord pizza, hela familjen, och sedan satt vi på balkongen och frös en stund till, innan vi anslöt till ett par vänner, som befann sig på den lokala puben. De följde sedan med hem och kikade på lägenheten och tog ett glas vin till. Vi kunde sitta ute men det var rätt kallt.

Nu är det måndag igen men denna vecka känns inte särskilt tung; det är en kort vecka, så den kommer att gå fort. Solen skiner ute men det blåser rätt ordentligt. Men sol ute och sol i sinne! Det blir en toppenvecka!

Mors Dag

Vaknar upp till första Mors dag, utan mamma. Det känns otroligt sorgligt att inte åka över med en blomma eller en present! Samtidigt är den mediala uppmärksamheten kring Mors dag löjligt överdimensionerad.

I dag skulle också vännen ha fyllt år, om hon inte hade gått bort i spridd bröstcancer. Jag och pappa ska åka till minneslunden om en stund.

En dag som denna tänker jag också på en annan mamma, mina brorsbarns mamma, som också drabbats av bröstcancer men där utgången förvisso och förhoppningsvis ser betydligt bättre ut. Hennes sjukdom har ändå påverkat mig under den gångna månaden och jag funderar mycket över hur kusinerna mår i allt detta. Det tär. Det är för tätt inpå. Det är helt enkelt överjävligt att folk ska drabbas!

... I går åkte maken och jag spontant in till stan för att titta på Stockholm Marathon. Vi kom in till Odenplan precis när täten sprang förbi första gången. Vi satte oss på Primo Ciao Ciao, åt lunch och tog ett glas vin respektive öl. Jag fick se PopCop eskortera täten även andra varvet innan vi tog bussen hem igen.

När vi åkte tunnelbana in, gjorde jag en - i mitt tycke - intressant reflektion. När jag hade avverkat min första Londonperiod, så där vid 18-19 årsåldern, tyckte jag stockholmarna var så otroligt trista. Jag satt på tunnelbanan och föraktade alla vuxna som satt djupt försjunkna i sina morgontidningar. Landet, läs de vuxna, kändes trångsynta, ointresserade och icke kontaktbara. Ingen hade ögonkontakt, ingen log, ingen lämnade plats åt någon annan.

Nuförtiden är det ungdomarna som sitter djupt försjunkna, fast i sina mobiltelefoner. De känns trångsynta, ointresserade och icke kontaktbara. De söker ingen ögonkontakt, de ler inte, de lämnar inte plats åt någon annan - de har bara ögon för sina små leksaker. Nu ska jag inte säga att detta bara är ett ungdomligt fenomen; det sitter även vuxna (även jag själv mellan varven) och spelar, sms:ar, väljer låtar, bloggar, läser facebook, twittrar etc - men just i går, i den tunnelbanevagn vi satt, var det bara ungdomar som ägnade sig åt sociala medier på ett fysiskt icke-socialt vis. Jag börjar bli gammal; det känns i sanning sorgligt när två personer - även vuxna - sitter intill varandra och blippar på en telefon, i stället för att prata med varandra.

Vi satt uppe och tittade på en riktigt bra film i går kväll; Utlämnad. Det var idel bra skådisar (Mery Streep, Reese Witherspoon och Jake Gyllenthaal) och en riktigt bra handling kring terrorism och USAs sätt att behandla/godkänna behandling av misstänkta terrorister. Tyvärr orkade jag inte hålla mig vaken till slutet klockan 01.00, så jag ska försöka beställa filmen i stället.

Nu tänker jag av någon anledning på en mycket tidig morgon, den 9 augusti för 22 år sedan. Mitt i födslovåndorna spelades "Regn hos mig" med Orup på radion. Det är regn här också. När kommer sommaren?

Sista fotot på mig och vännen. Hon har två månader kvar att leva.
I dag skulle hon fyllt år. En ros till dig!

Ovidkommande orsak

I natt drömde jag att jag satt och plockade bland gamla foton. Då hittade jag ett på mamma, med cigarrett i munnen, när hon hjälpte till att packa upp här i nya lägenheten (!). Då fortsatte drömmen med att jag kom på att jag inte visste om hon dog av, encellig eller flercellig lungcancer, om hon dog av den lungcancerform som kan ha orsakats av rökning eller den andra formen. Jag drömde att jag jagade läkare för att få besked. När jag vaknade insåg jag att det faktiskt inte spelar någon som helst roll vilken form av lungcancer hon dog av. Hon är lik förbannat död.

Jag har sorterat bland mina recept i jakt på just det jag inte hittade. Men jag har fått hyfsad ordning på recepten ;-) Jag fick välja ett annat i stället, eftersom jag tänker bjuda pappa på middag i kväll.
Jag försöker se ljus i mörkret. Det är ett antal negativa strömningar just nu.

Glädje i det sorgliga

Vädret är ap-trist. Det  blåser kalla vindar och regnar till och från hela tiden. I går var det dock Sundbybergs vårmarknad. Dottern och jag vägde in oss (över två kilo minus för henne på två veckor och 300 gram för mig på en vecka) och festade sedan loss på en subway-macka, innan vi shoppade i de kvällsöppna butikerna.

Nu är det fredagskväll och vi har ätit indiskt på Järnvägsgatan. Jag försöker se och njuta av glädjen i tillvaron. På söndag är det Mors dag. Första Mors dag, utan någon mor att fira.

Våga vägra vågen

Det är torsdag. Jag säger inte mer. Det är invägningsdag. Och det går åt helvete. Trots att jag har haft en riktigt bra vecka, så har jag inte gått ner ett gram enligt vår våg hemma. Då lär jag inte ha gått ner något på Viktväktarnas våg heller. Man borde våga vägra vågen - men då går man ju bara upp i vikt och vågar inte ställa sig på vågen av den anledningen...

Våga vägra vågen borde supportrarna på Guldfågeln arena i Kalmar också göra. Det är töntigt med vågen på läktare! Ändå körde de vågen flera gånger under gårdagskvällens match mot AIK, som vägde jämnt och som borde ha slutat 1-1 men tyvärr slutade med förlust för AIK. Surt!

Det är torsdag. Vårmarknad i Sundbyberg. Jag ska jobba hemma i eftermiddag för att försäkra mig om en parkeringsplats. Det ska bli kul att se hur mycket folk som kommer - det lär bli packat på alla gator! Det är svårt att lämna Sundbyberg på morgnarna nu. Det doftar nybakat från 7-Eleven, det doftar rostat kaffe från Arvid Nordquist och det doftar syrén. Då får man sätta sig i bilen och åka till Lidingö i stället....

Friska vindar

I dag känns det bättre igen. Det blev en promenad och en kaffe på Cino med sonen i går kväll, efter att jag jobbat hemma ett tag och i dag inledde "teamet" med ett möte hos ett säkerhetsföretag, för att diskutera eventuellt samarbete framöver.

Det blåser fortfarande enormt friska vindar och i dag har vädret också kryddats med regn. Det känns otroligt onödigt. Jag ska ha mitt första jurymöte inför Security Awards och därefter ila vidare till Anglais. Jag får väl be om en smörgås utan alltför mycket majonnäs. Viktnedgången går verkligen långsamt. Nu tycker jag att jag känner på kroppen att jag gått ner men inte tusan visar vågen någon förändring! Förr om åren gick det mycket snabbare! Jag vet; tålamod, tålamod!

Har en massa saker på min "att göra"-lista men har inte riktigt energi att göra någon av dem. I stället packar jag litet. I sommar, när jag tar över den andra tidningen, ska jag också byta rum - något som kommer att gå snabbt när det väl är dags men som jag ändå vill förbereda. Det ger litet praktiskt slit, sådant där som kan kännas rätt bra som omväxling!

Nu hoppas jag bara att de friska vindarna avtar, så att jag kan ta mig till Anglais utan att bli blöt och rufsig! Man vill ju se litet respektabel ut när man glider in i baren!

Tänk om, tänk nytt

Fasiken vad tunga måndagmorgnar är nu för tiden! Det känns märkligt! Jag vill inte åka till jobbet, det är tungt när jag kommer fram och så fortsätter det hela dagen. Det kan förvisso bero på den allmänna stämningen, att mediachefen ska sluta, att jag förväntas vända en tidning till lönsamhet - ett krav som är näst intill omöjligt att leva upp till - och att jag har otroligt mycket att göra före semestern. I dag möttes jag dessutom av att projektledaren gått hem på grund av hjärtflimmer och att försäljningschefen inte kunde komma för att han var yr och hade hjärtklappning.

Det, om något, är möjligen bevis på den allmänna stämningen, så här i omorganisationstider. Jag vill ju jobba med den här tidningen, jag vill få lönsamhet och piffa upp den, jag har gått in i detta med öppna ögon - men när alla slutar och vi inte får någon långsiktighet, är det onekligen jäkligt tungrott.

Jag kanske måste tänka om och tänka nytt... Det är egentligen för tidigt; jag vill ju jobba med tidningen i åtminstone ett år så att man kan se någon effekt. Så jag ska tänka om och tänka nytt... inte riktigt än bara.

Jag får rida ut måndagsvåndan och i stället fokusera på resten av veckan! Det brukar gå lättare då!

Ingen domedag

I går skulle världen gå under enligt någon amerikansk domedagspastor/dåre. Det enda som hände var att AIK gjorde en dålig match och förlorade med Gävle. Det kan man leva med. Det är svårare att leva med att spelarna börjar klaga på varandra i pressen.

Den lyckliga lördagen avslutades med andra pris i vindragningen, så vi kom hem med sju vinflaskor strax före tolv i går kväll. Det blev, som vanligt, en kväll med många skratt! Hoppas det blir vindragning snart igen!

I morse gjorde jag två sjöar runt före kvart över åtta. Jag stavade mig hemifrån med stavarna tio över sju och började med rätt tråkiga Råstasjön innan jag avslutade med Lötsjön och sista kilometern hem. Kvart över åtta var jag hemma, rätt trött.

Senare åkte jag och maken till Maltesholmsbadet där vi skulle sola med dottern. Tyvärr blåste det kalla vindar, så även om tempen låg på 20 grader satt jag och frös i nästan två timmar. Sedan fikade vi med pappa på Wayne's Coffee i Vällingby och återvände så småningom hem.

Tyvärr blev det ändrade planer för eftermiddagens glas vin med goda vänner men jag tog ändå ett glas på balkongen när solen äntligen kom fram.

Söndagen närmar sig sitt slut och jag har en rätt tuff vecka framför mig; dock med ett roligt inslag på tisdag, då jag ska träffa tjejerna från tidigare jobbet över en räkmacka på Anglais. Vi ska bland annat skåla för att en tidning har gått i graven menf ramför allt ska vi ha jättemysigt.

Livet fortsätter, jorden gick inte under. Däremot har ännu en av Islands vulkaner fått ett utbrott och nya askmoln kan bli verklighet. Men - jorden går inte under för det - heller.

Lycklig lördag?

En gammal dam i sommarkläder sitter och röker på en bänk. En mamma spatserar med en barnvagn. En ung kille joggar. En medelålders invandrarkvinna promenerar. En gravid tjej halvspringer. En pappa drar sin bebis i barnvagn.

Ögonblicksbilder då jag stavgår i en idyll, två varv runt Lötsjön kvart över sju en lördag morgon i maj. Tyvärr har jag också sällskap av en massa Kanadagäss. Det är dock ett perfekt sätt att starta helgen och jag är mycket nöjd med mig själv när jag kommer hem kvart i åtta, tar en kopp kaffe och några jordgubbar framför Nyhetsmorgon.

I går flexade jag ut strax före klockan två, fann sonen hemma och lockade ut honom på en rask promenad i en halvtimme. Sedan bjöd han mig på en fika i solen på Café Cino och några timmar senare återvände vi med maken i sällskap. Vi åt middag och tog ett glas vin. Hur skönt som helst!

Efter ett par timmars såsande framför TV:n, var klockan över nio men ändå tog maken och jag en promenad genom Sundbyberg. Vi stannade till framför ett par pubar men avhöll oss från att gå in. Det var för kallt att sitta ute och maken tänkte förmodligen på pengabudgeten medan jag tänkte på propointsbudgeten. Det är ändå så himla härligt att kunna gå ut en sväng i all enkelhet.

Det slog mig än en gång att det är så prestigelöst här. Man ser inga (eller i alla fall väldigt få) upp-tupperade, blonderade brudar med solglasögon och balla handväskor, inga Stureplanssnubbar med backslick och feta plånböcker - utan alldeles vanliga människor. Man går ut som man är. Drar på sig en tröja eller en jacka och alla är lika välkomna. Det gillar jag ända in i själen.
Jag vaknade tjugo över två i morse och låg vaken en stund. Det var helt tyst utanför. En eller annan fågel kvittrade men ingen kunde ana att vi bor mitt inne i en stad. Det var lika tyst som om nätterna i Kälvesta.

Klockan är 8.16 och jag ska göra mig i ordning. I dag handlar det om att sola litet, gå på fotboll och sedan delta på en vindragning i Hässelby. Det låter som en helt underbar lördag. En riktigt lycklig lördag!

Nästan två liter mjölk

Det var invägning i går igen. Och det var litet ångestladdat, eftersom veckan sett ut som den har gjort men jag var taktisk och bytte till tunna sommarkläder innan jag gick till Viktväktarna. Det gjorde att vågen gav mer utslag än jag egentligen har gått ner. Totalt har jag nu nästan gått ner två kilo, alltså ungefär två liter mjölk. Det känns bra men jag tycker att det går trögt. För tio år sedan när jag var med i Viktväktarna gick det mycket fortare, tror jag. Fast jag vet att jag inte har lika mycket att gå ner nu och jag vet att det blir svårare ju äldre man blir, åtminstone som kvinna.

Det är i alla fall fredag och solen skiner. Det ser ut att bli en toppenhelg och jag bara njuter av tillvaron just nu. Det är en bra dag, det blir en bra helg!

I morgon är det både fotboll och vindragning men innan dess ska jag stavgå runt Lötsjön på morgonen och sola mitt på dagen.
Men - nu ska jag tugga i mig ett äpple och glädjas åt att jag nästan väger två paket mjölk mindre än för en månad sedan...

Pappkontroll avklarad

I går våldgästade jag hos pappa för att se att han mådde bra. Efter lägeskontrollen där, besökte jag tandläkaren och blev 1100 kronor och en amalgamfyllning fattigare. När jag var på väg från mottagningen, ringde dottern. Åsk- och blixtovädret hade orsakat strömavbrott och hon satt fast i tunnelbanan. Klockan 19.00 skulle hon hämta nya  nyckelbrickor hos hyresvärden till sin bostad och det var 20 minuter kvar. Jag satte mig i bilen och åkte för att plocka upp henne vid Ängbyplan, där hon satt i en stillastående tunnelbana.

När jag närmade mig Islandstorget hade tunnelbanan börjat åka ditåt, så jag körde av och parkerade. Då ringde hon och berättade att tåget fått vända och åka tillbaka mot Ängbyplan. Jag drog iväg med blixtens hastighet och mötte upp där i stället. Prick klockan 19.00 var vi heroiskt nog vid hyresvärdens kontor - men där hade alla gått! Det stavas dålig service!

I dag har ovädret bedarrat och solen skiner. Jag ska sluta några minuter tidigare och träffa forna kollegor från polisen, på en båt i Gamla Stan. Jag får nöja mig med några räkor till middag - det är invägning i morgon!

Firar 200 utan läsare

Sådärja, då är jag uppe i mitt 200:e inlägg. Rätt duktigt med tanke på att jag inte har några läsare! Men det är det jag alltid har hävdat; förr hette det dagbok, nu heter det blogg. Enda skillnaden i dag är att alla vill fläka upp sina liv och få bekräftelse på ett helt annat sätt i. Förr var tanken att det privata skulle vara privat.

Fira kan man också göra andra saker en dag som denna. AIK vann en storstilad match i går, med en man utvisad och trots att domaren var fullständigt katastrofal. Det värmer ett gnagarhjärta!

Jag skulle också kunna fira att tidningen är tryckgodkänd, den sista med mig som chefredaktör.

Jag har ett reportage att göra i dag och därefter ska allt material lämnas till den andra tidningen inför layoutveckan. Sedan stundar sommaruppehåll även där. Det kanske kan firas?

Det är rätt spretigt på jobbet och det kommer att bli jättemycket att göra de kommande veckorna, trots uppehållet i tidningsutgivningen. Dessutom har chefredaktören som jag ska efterträda börjat uppträda synnerligen besynnerligt och märkligt. Alla vi andra i teamet höjer ögonbrynet och skakar på huvudet i lönndom. Vi får låta honom hållas i några veckor till, han går i pension den sista juni. Kanske mår han dåligt för att han ska sluta? Kanske börjar åldern ta ut sin rätt?

Efter jobbet i dag stundar tandläkaren. Då blir jag ännu några hundralappar fattigare. Fördelen är att min sista amalgamfyllning ska bytas ut, vilket känns bra och kanske borde firas?

Vi borde nog fira mer generellt! Firande är positivt och glatt! Nu firar vi att vi har lunch!

Rullgardin ner

Vad hände? Luften gick ur. Fullständigt. Ser mig omkring i arbetsrummet och vill bara gå hem och dra täcket över huvudet. Det är grått och rätt trist ute, normalt Sverigeväder förvisso. Det är måndag morgon. Det är fem månader på dagen sedan mamma dog. Det är en månad sedan vi flyttade in i vår drömbostad.

Men, just i dag gick rullgardinen ner. Det är måhända en kombination av längtan efter ledighet och den stora tröttheten efter flytten och efter det senaste halvårets turbulens.

I går fortsatte vi vår restaurangvandring i Sundbyberg och åt på Rhodos, en grekisk kolgrillsbar på Tulegatan. Det var OK men inte himlastormande. Sedan låg jag i soffan och tittade på VM-finalen, som började bra (Sverige tog ledningen och spelade snyggt) men slutade i ett riktigt magplask med 6-1 till Finland, som därmed tog guld.

Jag sov otroligt hårt och gott och tog mig till jobbet i vanlig ordning. Väl här känns det oändligt segt. Det är många lösa trådar, mycket lösa boliner, och stor osäkerhet, bland annat kring ny annonschef. Det känns motigt. Det känns tungt. Och tyvärr tror jag att dagen fortsätter med rullgardinen nere. AIK ska möta allsvenska ledarna Helsingborg i kväll och jag är nog mer realist än optimist just i dag.

Nu ska jag försöka rulla upp rullgardinen, titta ut och framåt och därefter hitta tillbaka.

Sunday bloody Sunday

Egentligen är söndagar förbaskat tråkiga dagar. De är förvisso oftast lediga men det är egentligen bara en lång nedräkning till måndagen. I dag är inget undantag - dessutom spöregnar det ute.

Vi hade en jättetrevlig kväll i går med goda vännerna och deras lilla söta gamla, trötta hund. Vi åt gott och pratade mycket med en hel massa ljus tända. Sedan såg vi med ett öga på poängutdelningen i Melodifestivalen och kunde strax före halv ett se Sverige komma trea med det mediokra bidraget Popular.

Vi vaknade till spöregn och sedan har det bara fortsatt regna. Jag drar mig för att gå ut, även om jag borde motionera efter gårdagskvällens ätande. Det är i alla fall dotterns namnsdag i dag, så det ska vi fira med Viktväktarmuffins och fika. Det är förstås en liten ljusglimt i tillvaron.

Jag hade själv namnsdag i veckan och maken kom hem med fina pelargoner. Mamma var en mästare på att komma ihåg bemärkelsedagar och jag har blivit lika noggrann med att gratulera alla på namnsdagar och födelsedagar.

Däremot vet jag inte om jag vill fundera så mycket på den födelsedag som kommer. Det var otroligt roligt att fylla 40 år men jag tror att jag har mer blandade känslor för 50-årsdagen. Jag vet inte om jag vill att dagen ska firas eller passera obemärkt. Egentligen älskar jag ju att fixa partaj och sammankomster, så något borde jag ju göra. Samtidigt ogillar jag att ordna något för att fira mig själv och att vara den som står i centrum för uppmärksamheten. Tur att jag har litet mer än ett halvår på mig att fundera. Förmodligen drar vi bara till Canarias och låtsas som det regnar...

Innan det är måndag och jobbdag igen så är det VM-final i ishockey i kväll. Det blir en riktig rysare, ett hatmöte mellan Sverige och Finland. Det är något att se fram emot en grå, jäkla söndag.

Moll men snart dur

En tidning är lämnad på layout och ska tryckgodkännas, den officiellt sista Fast Food för min del, även om jag kommer att få göra mycket till första numret efter sommaren också. I går kväll köpte jag god mat på Hemköp som vi åt framför VM-semifinalen, som Sverige vann, och litet senare på kvällen tog maken och jag en promenad i Sundbyberg - innan vi hamnade på Nybergs och tog ett glas vin i en rätt kylig majkväll. Jag hade hoppats få träffa goda vännerna från Gotland i några minuter, eftersom de skulle göra en snabbvisit hos sin mamma här i grannskapet men det blev litet för tight tidsmässigt.

I dag spelar jag litet i moll igen. Nu ska jag försöka stämma om till dur, för nu kommer snart goda och mysiga vänner på middag.

Tiden rinner i väg

Det är högsommar utanför fönstret och har så varit i flera dagar. Jag hinner inte njuta och får litet panik. Det känns precis som om sommaren rinner ifrån mig och jag sitter på perrongen (jobbet) och tittar på! Försöker intala mig själv att det kommer bli många fler sommardagar, både i år och kommande år.

I söndags var jag, maken och pappa på Millesgården och åt lunch, sedan smet maken och jag ut och tog ett glas vin respektive öl på krogen mittemot vår balkong i eftermiddagssolen. Det var hur underbart som helst. Därefter gav jag mig iväg till Golfängarna och tog ett varv runt Lötsjön. Då drabbades jag av en (kort) stunds fullständigt lyckorus! Det var så underbart vackert och så fantastiskt fint med all grönska, alla dofter och alla människor på ängarna. Det var riktigt gamla gubbar och gummor, muslimer, barnfamiljer, thaiboxande killar, grillande par, motionerande ungdomar och så lilla jag i denna stora, vackra värld. Helt otroligt! Där har jag hittat mitt nya motionsställe till semestern. Jag längtar efter stavgång runt sjön tidiga sommarmorgnar!

Men - allt har ett slut. Så även lyckoruset. Nu är jag mest allmänt nöjd. Vädret och omständigheterna gör att jag saknar mamma otroligt mycket just nu. Jag hade så gärna velat ha många år till med henne och fått ha med henne på våra utflykter och resor.

Vi har bokat en vecka på Kreta i sommar med pappa. Det blir tomt utan mamma! Jag konstaterade för mig själv i går att det inte går en enda dag utan att jag tänker på henne och saknar henne.

För mindre än ett år sedan på Karpathos.

I måndags var jag och dottern hos min mormor, som ville bli klippt. Hon hamnar alltid i sin saknad och sina frågor kring  mammas sjukdom. Det vill liksom inte gå in att hon dog "snabbt" och att hon hade lungcancer. Vi ältar samma sak varje gång. Men den här gången grät hon inte i alla fall. Hon har inte någon livslust kvar, det är väldigt uppenbart och tydligt.

Funderar en del på före detta svägerskan, som ska få sitt bröst bortopererat. Jag kan inte föreställa mig känslan av att veta att man ska bli av med ett av sina bröst. Kanske vill man bli av med det, eftersom det är där det onda sitter men ändå... Känslan av att bli litet stympad och att dessutom kanske få genomgå behandlingar därefter...

Utanför skiner solen. Maken är frustrerad över att AIK förlorade matchen mot Åtvidaberg i Svenska Cupen i går kväll och jag är frustrerad över att människor omkring mig är sjuka och dör, över att jag inte får njuta av det vackra vädret när det är som bäst - när man faktiskt inte vet vad morgondagen har att bjuda. Tiden rinner liksom i väg! Och jag vill inte sitta på perrongen och titta på! Jag vill leva!

Invigning

I går invigde vi lägenheten med middagsgäster. Det var första gången vi bjöd på hemlagad mat här. Jag gick dock ut försiktigt och fixade bara krustader och rosa bubbel på balkongen innan det blev tacos följt av jordgubbar och glass. Vid halv elva-friden följde vi gästerna till pendeltåget. Det blev jättebra med matsalsbordet och stolarna i vardagsrummet och jag trivs fantastiskt bra. Jag njuter fortfarande av varje steg jag tar i lägenheten och häpnar över hur ljudisolerat det är.

I går satt det två medelålders par, varav ett bor här, på framsidan och drack champagne i solen. Det är så otroligt mysigt! Själv gick jag till gatumarknaden och köpte jordgubbar och bananer efter mitt besök hos frissan på morgonen.

Nu ska vi bara köpa ett par blommor och lådor till balkongen, en kökslampa och en matta. Sedan får vi nog anse oss klara för stunden.

Och jag får ladda om till nästa veckas middag. Funderar över vad vi ska bjuda på då...

Bitarna faller på plats

Hurra! Vi har bredband som fungerar!!! I dag skulle jag till såväl läkare som vaccinationscentral så jag jobbade hemma på förmiddagen. Då var det ju toppen att Eltel skulle komma och fixa bredbandet på morgonen. Och nu fungerar det faktiskt! Känns härligt!

I förrgår kväll vid 19.20 fick jag sms från Mio om att vårt matbord och matstolar hade kommit. Tio minuter senare var vi där och hämtade ut allting och i går skruvade sonen (mest), jag (en del) och maken (minst) ihop allting och maken oljade bordet för första gången. I dag har han oljat in det en gång till, så i morgon kommer gruppen vara helt färdig! Känns... härligt!

Jag har kompletterat med några små korgar till TV-bänken, fantastiska uppladdningsbara värmeljus till badrum och bokhylla, satt upp små vita lappar på alla trista hål i väggen, köpt några krokar till badrummet och det känns också härligt.

Jag har äntligen varit hos läkaren och inlett en liten utredning om min hosta, lämnat blodprover och gjort lungröntgen. Känns härligt att ha tagit tag i det.

Dessutom var jag och dottern hos Viktväktarna i kväll. Efter en vecka har jag gått ner 0,8 kilo. Känns härligt!

Det är precis som om alla bitar faller på plats, en efter en.

Förlamande och frustrerande

Det börjar bli såväl förlamande som frustrerande att inte ha bredbandet inkopplat. Jag har varit i kontakt med Telia flera gånger och i dag ringde Eltel och meddelade att de vill komma på torsdag för att lösa kopplingsproblemet. Jag hoppas att det innebär att vi kan få ordning på Internet någon gång. Nu har vi bott här i snart tre veckor utan egentlig tillgång till cyberrymden.

Det är mycket på jobbet, som vanligt. I går meddelade mediachefen att hon sagt upp sig. Det känns tråkigt men öppnar upp för nya möjligheter. Min dröm vore ju att företaget kunde locka över min förra annonschef... Vi får väl se vad som händer.

Jag älskar verkligen att bo i Sundbyberg!! Jag njuter varje dag och jag njuter mer än vad jag trodde jag skulle göra. Och jag njuter av att AIK vann över Örebro på ett svinkallt Råsunda i går kväll!